Tomas Lundgrens konstnärskap kretsar kring olika former av tid. Hans målningar går i gråskala och utgår från en fotografisk förlaga som tydligt kopplar till en annan tid. Med utställningen hos Cora Hillebrand har han delat upp motivet i mindre enheter, förstorat dessa en och en för därpå fogat samman helhet igen. Till detta kommer en svit textmålningar i svart och vitt. Liksom bilden visar de många textfragmenten på en sorts tidslig glapp mellan det vi ser och där vi är. Men det är också ett glapp som överbyggs av konstens närvaro. Konsten för delar av det förgångna in i nuet.
Hur skall vi förstå på denna relation? Hur skall vi förstå glappet som råder mellan motivens tid och vår egen? Ett förslag är se dem som minnesbilder. När vi minns något, aktualiserar vi ju något ur det förflutna, precis som Lundgrens stora målning gör. Ändå är det något otillfredsställande över denna liknelse. Vi vill gärna tillskriva minnen till någon, minnena tillhör en person, oftast den som åkallar dem. Det är så världens troligen mest berömda minnesresa börjar, då Marcel Proust spanade efter den tid som flytt.
Men när vi tittar på Tomas Lundgrens målning talar det mesta emot att det skulle röra sig om något personligt minne eller något som har en personlig resonans. Bilden föreställer ett skulpterat flodhästhuvud som tillhör den egyptiska guden Ammuth. Motivet är alltså hämtat från den epok som i många historiska narrativ bildar början på vår civilisation. Det ligger alltså långt bortom det personliga minnets gräns. Även bilden är daterad; den tillhör den svit fotografen Harry Burton tog på 1920-talet då Tutanchamons grav öppnades. Referensen till svart-vitt fotografi sätter målningens gråtoner i gungning: målar Lundgren i klassisk grisaille (i gråtoner) eller målar han av hur ett svartvitt fotografi faktiskt ser ut? Frågan kompliceras ytterligare av att grisailletekniken traditionellt bland annat användes när konstnärer målade av skulpturer.
Denna osäkerhet är bara ett exempel på hur Tomas Lundgrens stora målning rör sig på många olika nivåer samtidigt. Den har åtminstone tre lager av tid, där varje tid betyder något radikalt annat. Vi leds från historiens ”början”, via kolonialismen till dags dato. Den rymmer också tre lager av konstnärliga tekniker; Egyptens skulptur, modernitetens fotografi och dagens ”postmediala” måleri. Med postmedialt menar jag då att Lundgren plockar upp mediet måleri till tecknets nivå, låter dess historia bli dess grammatik, samtidigt som han excellerar i måleriska tekniker; i den enskilda målarakten.
Om måleriet i informationsålderns digitala bildflödes gärna sammanknippas med en analog närvaro och ett personligt avtryck, låter Lundgren sina målningar också vara kommentarer till detta anspråk. De är på så vis kongeniala med den undanglidande dubbelhet som finns i motivvärlden: De är både där och inte där.
Frånvarande närvaro. I Tomas Lundgrens konstnärskap lurar gengångaren i kulissen. Vi ställs inför en osalig ande. Något har inte fått ro och blir därför kvar i en dimension som detta något inte längre tillhör. Riktigt hur den relationen skall förstås beror på vem man lyssnar på. Spöket kan hemsöka oss för att få frid, som hos Shakespeare. Det kan vittna om en förestående förändring, som hos Marx. Eller så kan det tala om en oväntad återkomst, som hos Derrida. Den sistes läsningar av Marx har för övrigt lämnat avtryck i textmålningarna.
I allmänhet råder ett obalanserat förhållande mellan text och bild. Om en bild lämnar betraktaren med en mängd möjliga, parallella tolkningar, brukar texten ta tag i en mening och förankra den. Den abstrakta målningen som heter ”lövverk” blir plötsligen ett föreställande motiv, den gamla kvinnan som heter ”mormor” blir plötsligen konstnärens släkting. Så fungerar dock inte Tomas Lundgrens textmålningar. De är utförda i akryl och ser visserligen väldigt ”skyltiga” ut, men de meningar de signalerar ger oss inte mycket hjälp om vi söker en exakt tolkning. De fungerar snarare som kommentarer, som alla säger något om någon nivå av betydelseskapandet. Där finns spöket. Där finns kommentarer som gäller bildbetydelse, om ordens oförmåga, om spår och om viljan till att försöka organisera. Bland annat. Orden bidrar till polyfonin, men utan att skapa en kakafoni. På något vis lyckas Tomas Lundgren övertyga oss om att det finns en mening, men att vi endast har tillgång till fragment av den – eller dem.
Närvarande frånvaro. Det spöklika gör närvaron frånvarande. Fragmentet gör frånvaron närvarande. I klassisk hermeneutisk tradition antar vi att spåret har en mening, att skärvan antyder en förlorad helhet. Att vi aldrig når den gör inte tolkandet meningslöst, tvärtom är det just här det blir som mest relevant! Här framträder Tomas Lundgren i det närmaste som en arkeolog, men en som själv har bestämt vilka fragment som skall blottläggas.
Likt den svarsökande arkeologen söker Lundgren bringa ordning i materialet. Målningen är uppbyggd av 64 lika stora delar som alla målats var och en för sig. Resultatet blir en tydlig helhet som ändå är lika tydligt uppdelad i mindre, inte helt sömlöst sammanfogade delar. Systemet kan påminna om mosaiker eller, kanske mer så idag, om pixlar. Det säger oss något hur stora helheter alltid består av en mångfald delar. Delarnas variationer påminner oss i sin tur om hur många olika varianter det finns även i små talserier och hur omöjligt det är att hålla reda på allt, hur gärna vi än vill.
Så kanske är ändå detta en bild av minnet. Men det är inte personligt, det rör sig inte om ett sökande. Vad vi möter är snarare hur minnet fungerar. För oavsett om vi väljer att lägga ut minnet och bevara det i bild och text, eller om vi väljer interna minnestekniker, kommer det vi minns att erodera och förändras, omförhandlas och omtolkas. Det är precis den processen som Tomas Lundgren sätter ljuset på med denna utställning. Det handlar om minnets tekniker. Och om dess tillkortakommanden.
Text av Håkan Nilsson.