När Picasso målade sin monumentala målning Guernica, ska en nazistofficer ha frågat honom ”har du gjort det här?” På vilket Picasso svarade ”Nej, det har du gjort.”

Runo Lagomarsinos utställning Silence Answers All på Marabouparken konsthall tar Guernica som utgångspunkt. Inte bara målningen i sig utan också hur den spridits, med början på platsen där den först visades. I vidare bemärkelse ställer utställningen frågor kring bildens potential, eller snarare om bilden som en plats för minne, som en plats för kamp. På vilket sätt kan bilder leva vidare, påverka och förvandla varje gång de visas, kopieras, dokumenteras, reproduceras?

Picasso målade Guernica 1937 i Paris efter Tyska Luftwaffes terrorbombning av den baskiska staden Guernica i samband med det spanska inbördeskriget. Målningen visades för första gången i den Spanska republikens paviljong på Världsutställningen i Paris samma år. Den visades på paviljongens innergård tillsammans med Alexander Calders Kvicksilverfontän.

En replika av paviljongen byggdes i Barcelona 1992. Byggnaden inrymmer nu Pavelló de la República-biblioteket, som är en del av Barcelonas universitet. En reproduktion av Picassos Guernica är placerad på en vägg i paviljongens öppna innergård. Med en enkel gest drar Lagomarsino paralleller mellan platsen för sin utställning i konsthallen och paviljongens roll som en plats för motstånd och politiska uttryck.

Paviljongens curator, den spanska författaren José Bergamín, berättar om hur han besökte Picassos ateljé medan konstnären arbetade med Guernica. Picasso gav Bergamín en röd papperstår och gav honom ansvaret för att, varje fredag under utställningsperioden, placera tåren på målningen, på den plats där han finner att den passar bäst. Tåren placerades aldrig på målningen, eftersom Bergamín tvingades i exil. Lagomarsino spårar den saknade tåren och den potential den innebär – i likhet med så många andra röda tårar efter 1937 och senare.

I Silence Answers All återknyter Runo Lagomarsino till Guernica – den betydelse den haft och fortfarande har – och låter målningen vara utgångspunkt för utställningen som helhet, med ett flertal verk som närmar sig målningen från olika perspektiv. I centrum står en nyproducerad film, i vilken konstnären sopar och moppar paviljongens golv. I städningens rytmiska rörelse pekar mot de djupa ärr som historien har etsat in i vårt kollektiva minne. Att rengöra marken framför bilden kan ses som en förberedelse, på ett liknande sätt som när församlingar klär sina helgonbilder i påskens lila färg, eftersom det återigen är tid. Om Guernica fördömer krigets fasor så är rengöringen, akten att tvätta bort smuts och damm, en påminnelse om omöjligheten att radera det förgångna, det finns inga fläckar att skrubba bort. Bilden hemsöker oss och bör hemsöka oss.

Men det är inte bara det förgångna som hemsöker oss. I verket A Cloud of Smoke hänger ett tänt ljus horisontellt på väggen medan stearin droppar ner på en dagstidning som är placerad under. Det stelnar och förändrar permanent tidningssidan, täcker över dagens nyheter. Är det ett sätt att dölja dem eftersom vi inte längre kan stå ut med att se, eller är det motsatsen: ett sätt att säga att vi behöver titta mer noggrant, titta någon annanstans, för att se vad som finns bakom bilderna?