På senare tid har Giulia Cairone arbetat med det man kan benämna ett skulpturalt abstrakt måleri där plexiglasets materialitet för måleriet närmare, och ibland rentav faktiskt till det tredimensionella fältet. Det är lätt att landa i vissa typiska beskrivningar av Giulia Cairone konstnärskap; ofta kommer det sensuella på tal på grundval av de färgmässiga och materiella anslagen på ytan. Det sensuella kommer vidare an på hur de ömma gesterna på plexiglas ger ett visst dekorativt utslag för handen vilket inte sällan är ha-begärligt för många. Det är helt klart förföriskt läckert.

Själv uppger konstnären sig specifikt vara intresserad av ständigt närvarande gränsdragningar mellan vad som är god och dålig smak inom konst. Ett utmanande av våra invanda fördomar om hur den goda konsten uppenbarar sig. I syftet tillgår hon en feminin estetisk, och särskilt då en viss feminin estetik som kan upplevas som naiv och barnasinnad, och därför redan i ett utgångsläge besväras av en inskränkt syn. I den aktuella utställningen framkommer den mest universellt igenkännbara känslosymbolen i högform: hjärtat, som i sin enkel- och uppenbarhet lätt blir uppfattad som banal. Jag tänker att det finns en tvetydighet i konstblicken hos betraktaren som känner på sig att hen borde förhålla sig lite ironiskt till hjärtats förekomst i denna bildform. Samtidigt är formen angelägen och väcker säkert också ett behag.

Jag finner definitivt att en styrka i Cairones konst är hur den utan att göra avkall på estetiska förtjänster provocerar till tanke. Hon är konstskoleutbildad på högsta nivå, så vad är grejen med att hon målar just så här, tänker säkerligen någon. Vilken självinsikt målar hon med egentligen? Avser hon verkligen att undersöka smak såsom påstås eller är det en enkel efterhandskonstruktion? Jag gissar bestämt att Cairone i vart fall inte har några ursäkter för sin konst i skjortärmen som avsikt. Medvetenheten är (o)lyckligt nog total.