I öppningsplatsen Blue Velvet kör kameran genom en idyllisk förort. En man vattnar gräset med en trädgårdsslang. Han får en hjärtattack och faller över i gräset medan vattnet fortsätter att spruta. Familjhunden hoppar och smygar efter vattnet. Kameran går ner i gräset. Ljudet går från – She wore blue velvet, bluer than velvet was the night, till en djup synthsound och vi ser att svartbaggar kryper mellan gräsströdet i spillområdet.
Det finns platser i världen som liknar varandra trots att de finns i olika kontinenter, olika kulturer eller olika tider. Utkanten av alla urbaniserade centra, liknar varandra. Jag har sett det i Tanger, Chicago, Milano, Stockholm eller Istanbul. De är fyllda med murar, rester från mänsklig aktivitet, kvarlevor av skydd och sovsäckar, och lukten är från jorden, ruttna löv, komposterat trä och avföring.
For inspirasion till tavlorna i denna utstälnling, som för det mesta är målat i Paris, har jag varit mycket runt i områdena precis utanför le périphérique. Le périphérique är den stora motorvägen som går runt Paris. Både i norr och söder liknar de förstäder utanför Oslo där jag växte upp. På dessa turer skärps mina sinnen, det är som en klar dröm. Allt jag tittar på är i upplösning, och luktar jord. Jag känner att jag är utanför rationalitet. I dessa oklara och ofattbara omgivningar blir jag en tidlös flykting. Jag känner mig ensam och sårbar, förlorar min värdighet och kultur. Jag kan inte gömma mig i den glänsande skrubbskogen. Här är jag fylld av skräck, illamående, men också fascination. Det som ser ut som en sammankomst är bara människor som har fokus på samma sak. På avstånd kan det se ut som en familj på picknick, men om du kommer närmare blir de passiva vittnen till något dolt från våra ögon. Det är det hemliga livet utanför förorterna
David Lynch kallar det för «duck of the eye scene” Det är scener med olika aktiviteter och hastigheter.
Det är det jag försöker uttrycka med min målning. / Geir Yttervik
