I Frida Johanssons stora separatutställning  finns natur, människor och miljö avbildade i  olika tekniker, men främst realistiskt måleri. Alla verk utgör bitar av berättelser, där en bild leder vidare till nästa. Hennes måleri är en bearbetning av händelser, och motiven är tagna ur vardagsögonblick där personerna i målningarna ofta befinner sig i tomma och tysta miljöer, vända bort från betraktaren. Teman som rotlöshet, melankoli, och kvinnlighet behandlas. Genom konsten undersöker hon och försöker förstå sin omvärld för att synliggöra vår samtid.

Utställningen består av två delar som möts. I den ena delen kretsar verkens tematik kring att förundras och att upptäcka världen tillsammans. Här utgör naturen en helande kraft för oss människor att ta del av. Målningarna med skog och natur som motiv blir ett sätt att sprida energin från träd och växtlighet vidare till betraktarna. I den andra delen gestaltas människans omedvetenhet inför miljöförstöring, med oanade konsekvenser i miljön som kan ses naturliga företeelser. Som den döda sjön som är sagolikt klar och ren men död, eller färgrika solnedgångar där ljuset bryts av smutspartiklar och färgar himlen i röda och rosa toner.