Skymning och gryning är ambivalenta tillstånd – övergångsstadier – och har som sådana en speciell plats i många olika kulturer. Här finns både bortgång och tillblivelse. Vargtimmen, däremot, ligger fast i nattens mörkaste stund. Det är den tid då stillheten är som starkast, sömnen som djupast och ångesten som starkast. För en del. Helena Brunius låter dock vargtimmen fyllas av liv och går med små oljemålningar och akvareller in i närstudier av de varelser och ting som faktiskt har denna sena timme som sin tid. Nattfjärilar, växtlighet, dimslöjor – också förstås mörkret självt. Allt inringat av bilder av solens återkomst och återgång.
I Helena Brunius bildvärld framträder vargtimmens positiva egenskaper. Som att den liksom tycks suspenderad från tidens gång. Dess förmåga att kännas oändlig kan göra nattens mörker outhärdligt tungt, men som Brunius visar bär den också på en stillhet som tillåter en kontemplation så koncentrerad att den knappt märks. Det är därför en utmärk tid för skapande, vilket ett par slokande solrosor vilka växer fram ur en palett vittnar om.
Solrosor, nattfjärilar och svampar är återkommande inslag i Helena Brunius utställning. Om solrosen påminner om nattimmens vila och stillhet, fyller nattfjärilen den istället med liv. De blir till bilder av två olika slags tillstånd. Å ena sidan det omvända perspektiv som tillåter den vakne att betrakta sin omvärld utan att den ser tillbaks. Å andra sidan påminns vi också om att även detta nocturna tillstånd är befolkat. Svampen å sin sida väljer inte sida. Den bara är där.
Helena Brunius har under lång tid rört sig i en bildvärld där naturen är en självklar del. Ibland har den signalerat minnen från andra platser och andra tider. Men i nattens mörker har Brunius hittat ett sätt att närma sig nuet, fast ett nu som är utsträckt i tid. Det skimrar inte förbi likt en inställsam soluppgång, utan ligger fast och stilla för både konstnären och betraktaren att sjunka ned i. På så vis är Vargtimme, på ett poetiskt plan, en ljus utställning. Den blickar inte bakåt, den längtar inte framåt. Den är, på nattfjärilarnas svärmande vis, här.