CANDYLAND visar Natalie Sutinens nya kortfilmer ”Fazers hund” och ”Vatten” från 2021 och ”Herbarium” från 2019.
Vernissage fredag 12 februari kl 16–20. Ta på dig varma kläder och kom bara om du känner dig helt frisk.
Filmerna kan ses från gatan onsdag–söndag 16–24. Öppet fredag–söndag kl 13–16, då ”Fazers hund” kan ses i galleriet, tom söndag 14 mars.
Filmerna handlar om en kvinna som kan styra sitt undermedvetna. Hon kan med korta intervaller förflytta sig mellan olika dimensioner. Vi följer henne ovan molnen där solen skiner nästan overkligt starkt för att sedan dyka rakt ner i ett myllrande färghav av växter i en sjö. Natalie Sutinens sinnevärld i genomskärning, hon förflyttar sig obehindrat mellan tre platser – under ytan, ovan molnen och i en skog. Det är som att kliva in i hennes huvud.
Spöken som vinglande dansar över en nattsvart flod och vars darrande ben kan spåras till näckrosornas omslingrande sexualundervisning under vattenytan, mitt på ljusan dan. Rastlöst växlar vi mellan ljust och mörkt; det är som om Sutinen testar mörker och ljusadaption genom att förflytta sig mellan ute och inne en solig sommardag. Men ögat vänjer sig successivt och vi absorberar information ur siluetter och skuggor. Det är en snabb process som endast tar någon minut och för att uppnå känslan av samma fenomen växlar Sutinen bilderna i sina verk i samma hastighet.
Utvalda områden i skogslandskapet täcks över med ett blått tyg. Försöker hon plåstra om växterna? Rivmärken på planeten har blivit allt synligare, allt djupare. Vi är i Ramnäs, utanför Uppsala där en nedbrunnen skog har börjat återhämta sig. Frånvaron av insekter och fåglar gör sig påmind när tystnaden bryts av en helikopter med spejande skogvaktare. Vissa växt- och djurarter har anpassat sig till detta och för att finnas kvar är de beroende av de drastiska förändringar som skogsbränderna medför. Deras frön kan ligga mycket länge i marken och ”vänta på att det ska brinna”. De gror, blommar och bildar nya frön först efter en brand. Många av växterna kan redan ha dött ut, men genom detta nyttosystem ger de oss en andra chans att skåda deras sällsynta prakt. Den större bilden är svår att famna, det går inte att veta vad vi missar. I takt med att världen krymper på grund av begränsningar tvingas alla leva i det lilla och enkla – då framträder paradoxalt nog den större bilden tydligare.
”Från en känsla av positiv isolering, så som jag minns mina barndoms somrar, långt borta från civilisation, blandar jag samtida processat material tillsammans med min egen erfarenhet av parallella världar, en tillflykt som jag hade under mina barndomsår och som fortfarande består.”
Natalie Sutinen arbetar främst med film som integreras i skulpturala installationer. Ett intresse för vad som är sant och autentiskt löper som en tråd genom hennes verk där filmprocessen blir en undersökning av vårt personliga förhållande till alla bilder som medel för att upptäcka oss själva.