Timber and Stone Act of Tin Pants Artifacts
Emma Bjurström undersöker i denna utställning den svenska myllan och platsbundna företeelser. Detaljstudier och förstoringar av föremål från en svunnen tid. Det binära som infinner sig i motståndet, men också utvecklingen och expansionen mellan olika tidevarv. Föremål kan ges ny innebörd på nya platser. Genom besök på Nordiska museet i Stockholm och Österlens museum har Bjurström dykt ner i det traditionella bylivet runt om i Sverige under 1800-talet. Folkkonsten är ett återkommande tema i målningarna och skulpturerna. I uttrycket från förr visades mytiska bilder och berättelser, som fick sin förklaring i de kulturella omständigheterna där de uppkommit. Bjurström utför en blinkning mot dåtiden för att överbrygga avståndet till nutiden.
Med släkt i Småland har Bjurströms barndom präglats av berättelser och fotografier om den stora utvandringen till Amerika. I måleriet har hon sökt frambringa en känsla av att lämna snarare än något att hålla fast vid. Packningen emigranterna tog med sig till det nya landet innehöll minnen och material från det kända och gamla. Linnetyger och minnessaker fick nytt liv på en ny plats. Också detta fungerar som ett återkopplande till den svenska myllan.
”I linneskåpet ligger hela livet och trängs. Mellan lakanen har barn avlats, sjukdomar överlevts och gårdens gamla dött.”
Den internationella utblicken och urbaniseringen gjorde efter industrialiseringen att det lokala hantverket som utvecklats under generation efter generation föll i glömska. Hållbarhet och traditioner tappade i betydelse när istället masstillverkning blev förhärskande.
Lin och produktionen av detta var en stor del av livet förr, då det användes till kläder och trasor. Det slogs dock ut av den importerade bomullen, men återkommer allt mer då framställningen av det är mer energieffektivt.
Friargåvor gav män till kvinnorna för att tjusa dem innan ett potentiellt bröllop. Bandskedar var en av de vanligaste, som användes när man vävde smala band och bälten för linnetyg. De har nu lyfts in i denna tid och gestaltas skulpturalt tillsammans med delar från en gammal dörr.
De nya verken andas djupt av hembygd och allmoge. En suck är i en mening en konsekvens av ett syresättande. Det ligger i tiden att blicka tillbaka mot det lokala, inte minst under pandemin. Vi blir alla tidsresenärer, men inte av nostalgiska anledningar utan av framåtanda.
Valter Sydén februari 2021
