Tiden vid förra sekelskiftet präglades av stora förändringar i förhållningssättet till konsten. Synen på landskapsmåleriet ändrades och utvecklades och upptog mycket plats i den konstteoretiska debatten. Många var de konstnärer som nyfiket blickade mot kontinenten och anammade tankar och riktningar som spred sig därifrån. Syntetismen var en sådan riktning. Ivan Aguéli uppmuntrades av Karl Nordström och Richard Berg att resa till Paris och anlände dit första gången 1890. Anarkiströrelsen tilltalade honom och han lät sig svepas med och stod på barrikaderna tills han häktades för samröre med terrorister 1894. Efter att ha blivit frikänd riktade han sitt sökande mot en inre värld. Aguéli var under de första resorna till Paris uppmärksam på nya trender inom konsten, men höll sig trogen det förenklade måleriet som han börjat utveckla under sin korta lärotid hos Émile Bernard.
Prins Eugen anlände till Paris några år före Aguéli för att studera konst och mötte också han de nya strömningarna med ett öppet sinne, men var inte beredd att helt anamma syntetismens tendens mot abstraktion och generalisering. I sitt koncentrerade måleri eftersökte han en förtätning av naturskildringen som kunde aktivera betraktarens inkännande av målningen. Det var det svenska landskapet prins Eugen målade; han kände sig hemma i dess nyckfulla struktur och han upplevde en samhörighet med färgtonerna och ljuset här. I motsats till Eugen fann Ivan Aguéli de dunkla skuggorna i det svenska landskapet problematiska och kanske hade det att göra med hans övergripande känsla av att inte höra hemma i den här delen av världen.
Både prins Eugen och Ivan Aguéli hade gemensamt sina mångfacetterade personligheter och öppenhet för nya tankegångar. De drevs också av en vilja att göra världen till en bättre plats. Aguéli såg sufismen som en brobyggare mellan länder och kulturer och prins Eugen kämpade för allmän rösträtt och ifrågasatte cementerade strukturer som exempelvis monarkin, vilket fick en och annan att lyfta på ögonbrynet.
Efter att ha blivit utvisad ur Egypten 1916 befann sig Ivan Aguéli i Spanien. Eftersom han här kände sig utsatt och ville lämna landet kontaktade han vänner och bekanta för att få hjälp att ta sig tillbaka till Sverige. Det var till slut prins Eugen som skickade pengar till en biljett hem, men hjälpen kom för sent; Ivan hade omkommit i en tågolycka. Eugen såg då till att Aguélis tillhörigheter fördes tillbaka till Sverige och hade det inte varit för prinsen så hade Ivan Aguéli troligen varit en konstnär som fallit i glömska och aldrig fått den plats i den svenska moderna konsthistorien han så väl förtjänade.
