Under en stipendievistelse i Paris 2018 började jag summera varje dag i en målning, en färg. Det blev ett sätt att knyta an till staden. Efterhand växte dagarna, liksom färgerna. Några av dem visas här likt ett partitur. En tid.
Samtidigt började jag också göra ett antal anspråkslösa skulpturer, eller förslag, av det material som gatorna och min omgivning tillhandahöll (som gåva?), ett arbetssätt jag ibland använt mig av tidigare.
Skulpturernas form utgår, eller återkallar, ofta stadens grundläggande struktur. Kanske dess modus? Dess konstlösa autenticitet? Några av dem bär enkla textrader av den rumänska poeten Paul Celan.
Såväl målningarna som skulpturerna utgör ett försök att ta tillbaka ett språk - och en tillit. Bilden, och formen, börjar här om. Stavar sig fram.
Lies nicht mehr - schau! Schau nicht mehr - geh!
Anders Widoff
