Utställningen med titeln Nästan ingenting är den första med Rune Hagbergs sedan hans bortgång 2015. Hagberg gjorde sig känd som en av den svenska spontanismens centralgestalter men kanske framförallt för att han tidigt kom i kontakt med zenbuddismen och japanska Bokujin-kai, en grupp samtida kalligrafer som i efterkrigstid var en del av det internationella avantgardet. I salarna på Fullersta Gård visas verk från sex decennier och belyser ett konstnärskap som över tid snarare har koncentrerats än utvidgats.
Rune Hagbergs process kan liknas vid ett stegvis utsuddande. Under 1950-talet ägnade han sig åt ett storskaligt tuschmåleri som flöt ut och stänkte över pappret. Under 1960-talet blev penseln mindre, han började måla vått i vått tills att pappret blev skört, nästan trasigt. Hagbergs vilja var att löpa linan ut och till slut kom han att riva upp bildytan till något nästintill formlöst. Den skepsis som hans kompromisslöshet ibland bemöttes av gjorde att han i slutet av decenniet upplevde sig vara marginaliserad.
Brytpunkten kom några år senare när Hagberg började rulla ihop och försluta det vita arket, som för att utplåna bildytan. På så vis blev tecknet paradoxalt nog frånvarande och närvarande på samma gång. Processen var ett uttryck Hagbergs intresse för tomhet och tystnad som bärare av mening. Tystnaden var inte innehållslös utan manifesterar det obeskrivbara, det som finns bortom våra sinnens gränser. Syftet var inte att finna nya sanningar eller att dra upp nya hypoteser – det var i konstens djupa ovisshet som Hagberg fann sitt stoff.
Ur Thomas Millroths utställningstext:
”Vad innehåller de? Det får vi aldrig veta. Kanske fanns där något tecken. Slutenheten var också ett utslag av mörker, ett mörker som visar att hans kamp för den viljelösa konsten också var en kamp mot något. Tystnad, tecken; själv var han både kunnig i kampsporternas koncentrationsövningar och ett tag verksam som teckenspråkslärare. Det handlade om tal och tystnad, då tal förvandlas till prat och tystnad till mening.”
Hagbergs intresse för språk går också att spåra i hans ivriga antecknande. Hans reflektioner och formuleringar var lika mycket ett eget undersökande som ett generöst underlag för betraktaren att fördjupa sig i. I utställningen återfinns ett antal citat hämtade ur hans egna anteckningsböcker. Hagberg var en skrivande person, både i verk och i text.
Rune Hagberg, född 1924 i Uppsala, död 2015 i Härnösand. Hagberg var autodidakt och arbetade under en tid som dövlärare. Han har givit ut flera skrifter såsom Man kan aldrig vara nog enkel (Galleri Ahlner 1979), Gränsens position (tillsammans med Carl-Johan Malmberg, Sandler, Stockholm 1989) och Händelser (2008). Han har haft utställningar i både Sverige och utomlands och är representerad i bland annat Moderna Museets, Göteborgs Konstmuseums och Magasin III:s samlingar.