Som den förgrundsgestalt Sten Hanson onekligen var överbryggade han med hjälp av användandet av olika medier och uttrycksformer statiska gränser. I hans otaliga performanceverk använde han oblygt sig själv som en megafon för detta. Under 50- och 60-talen började han med experimentell poesi och egenkomponerade musikaliska alster, och lät dessa flyta ihop och befrukta varandra. Han kom att bli en pionjär bland de konstnärer som hängav sig åt text- och ljudkomposition. I utställningen visas noter, urkunder, fotografier, collage och andra bildverk som ackompanjerat Hansons livsverk.
Likt kollegan Öyvind Fahlström i sitt berömda verk Fåglar i Sverige, där denne transkriberar svenska till olika fågelläten, (tänk på de transkriptioner av fågelläten man kan se i fågelböcker) utforskade Hanson ständigt språket och ljuden med performanceakten. Själv sa Hanson dock om Fahlström att han i sammanhanget var för textuell, och föredrog när det visuella och audiella greppade styrspaken. Humorn måste nämnas i sammanhanget då de märkliga ljuden från orden och mumlandet kors och tvärs basunerades ut till publiken. Detta genomsyrade Hansons oeuvre. Han var också en passionerad boksamlare med allt från klassisk lyrik till den avantgardistiska poesi han själv utgjorde en hörnsten av. År 1993 blev han invald i Kungliga Musikaliska Akademien för sin obestritt stora gärning för svenskt musikliv. Med världen som arena turnerade han med sina text- och ljudkompositioner. Ekot klingar än idag då hans många flikar på Discogs (en internationell hemsida för musik och vinyler) vida överträffar antalet hos helt samtida världsartister när det kommer till utgivna projekt och samarbeten.
Beth Laurin ansökte och kom in på Konstfack 1953 när hon var arton år gammal, där hon började skulpturfacket. Med livslång erfarenhet i skulptur förstår vi varför hon av flera källor kallats Sveriges Louise Bourgeois, och utgör svensk konsthistoria.
Linearritning övar perspektivseende samt geometrisk återgivning i teckningar, de framställer inte endast former hur de uppfattas vid första anblicken, men också de bakomliggande linjerna. Laurins linearritningar från det tidiga femtiotalet fångar också det transcendentala mötet mellan formen, perfektionen, linjerna och enheten. Laurins skisser och verk på papper av idéer, tankar och skulpturer som utförts av hennes hand fungerar som en lika självklar Laurinsk helhet och form som de berömda skulpturerna. Skisserna transporterar oss in i dem och in i Laurins universum. Beth berättar om en workshop som hölls på Island 1981 med konstnärer från Skandinavien, övriga Europa och U.S.A. Där fick hon en känsla av märkliga sammanträffanden om hur saker och ting hör ihop. Islänningarna säger inte att något är magiskt eller transcendentalt, utan att det upphöjda är naturligt.
Genom en ny vänskap och samarbete med amerikanen Philip Corner på Island fick sedan hon tillfälle att resa till New York där hon lärde känna och samarbeta med fler Fluxus-konstnärer.
Beth Laurins mor, pianisten Anita Harrison, tog med henne till Fylkingen för första gången 1950, och sedan dess har hon medverkat i oräkneliga tillställningar och utställningar där. På Fylkingen lärde hon känna Sten Hanson och de följde varandra genom åren. På tunnelbanan en dag 2009 möttes de och Laurin sade till Hanson:
–Titta ut genom fönstret så får du se en bit av mina teckningar! Varpå Hanson tog hennes händer och svarade: Det är bra att vi gamlingar håller igång!