Hallongrotta

Då jag påminns om mitt allra första möte med Eva Kereks konstnärskap för ett antal år sedan så finns den omedelbara upplevelsen av ett ”naivt” och påtagligt lustfyllt måleri där. Om hennes hittills omfattande produktion vore samlad i en jättelik bok, en catalogue raisonné,

skulle det säkerligen finnas många för sinnet förlösande sidor som jag skulle vilja vika små hundöron på. 

Om barnasinnet ständigt tycks smakfullt i behåll hos Eva Kerek så framkommer samtidigt även ett schvung i färgorkestrering och detaljomfång som påvisar den solmogna fingertoppskänslan hos en slipad konstnär. En trogen förkärlek för vissa motivbilder återkommer genom åren vilket märkbart är fallet exempelvis med den nu bortgångna hunden Hasse som konstnären brukade vakta. Hennes förra utställning på galleriet hette Fika och det råder ingen brist på utbudet av aptitligt mums heller i denna nya utställning; Hallongrotta förekommer redan i titeln, after all. Det finns ett slags oavsiktlig humor i denna tårta-på-tårta-effekt som grundar sig i att den går emot gnagande konventioner hos konstnärer om att inte upprepa sig och gång på gång fortsätta att bjuda på alltför mycket av det redan bevisligen goda. Men med Eva Kerek får man känslan av att hon aldrig skulle tveka att måla något så vardagsspecifikt men ändå inte fullt så värdsligt som en semla eller lussekatt hundra gånger om, om andan föll på och hon fick feeling, eller kanske hänga två olika verk på semlor direkt bredvid varandra i gallerirummet. Yes, girl, you do you!,tänker jag om sådan oängslig egensinnighet. 

Som ett tydligt inslag i utställningen går det att uppehålla sig en stund till kring fenomenet ”fika” som utgör en så självklar del av den svenska kulturen och omfattar både ting (substantiv) och görande (verb) på samma gång. Jag är antagligen inte den enda svensken som försökt ”exportera” företeelsen i sociala sammanhang under utlandsvistelser, eller som ibland då faktiskt glömmer ”fikats” nationella bundenhet och som något som inte ”finns” överallt. Jag tittar på Eva Kereks leverpastejmacka som något som återkommer från en svunnen barndom och en tid innan maten här hemma internationaliserades med nu självklarheter som quinoa och kimchi 

Jag föreställer mig att det nästan inte finns något svenskare än leverpastej, samtidigt som den eklektiska vibben med de mönstrade och bildligt talat blommiga servisdukningarna kring bord framstår som lite stick i stäv med de svala monokroma färger och raka linjer som kommit att känneteckna modern svensk design i hemmet under mitt vuxna liv. Men så vet vi ju också att de ikoniska porslinsfabriker (och dessas alster) från förr som Eva Kerek tycks intresserad av både i och utanför konsten är hemskt populära och ”cementerade” även i det samtida hemmet. Det förefaller således att det som i delar av motivbilden bär en tillbakablickande prägel också är så ständigt närvarande i nuet att det snarare än något blir tidlöst. Eva Kereks måleri känns inte betingat av trender och hon verkar som sagt göra ”sin grej”, alldeles oberoende av om måleriet som genre svänger åt det ena eller det andra hållet. Samtidigt har jag påtalat för henne att tiden för hennes måleri, i vart fall internationellt sett är nu. 

Kontraster och motsägelser i det Eva Kerek visar leder till att det finns mer att utröna än vad en första anblick ger för handen. Jag tror inte alltid att det ter sig så självklart eller att det nödvändigtvis varit förutbestämt men finner likväl tiden som ett centralare inneboende tema hos Eva Kerek vilket framkommer ju mer man upplåter sin blick. När jag får syn på de dramatiska blodröda skyarna bortom blomster och hus så uppstår känslan att det även i den till synes lilla bubblan som Eva Kereks värld omsluter också finns nyck och intryck av de större förändringar som utspelar sig utanför.

Ashik Zaman