Kan maskiner tänka, kan de vara kreativa? En till synes naiv frågeställning men jag har funderat på detta ända sen våren 1997 då schackdatorn Deep Blue besegrade den regerande världsmästaren Garry Kasparov. Efter förlusten hävdade Kasparov att Deep Blue måste ha styrts av en människa då den gjort irrationella drag som enligt Kasparov kräver ett medvetande med förmåga till abstrakt tänkande. Efteråt har det spekulerats om glitchar i koden gjorde dessa slumpmässiga drag, alltså kan det ha varit misstag i programvaran som besegrade en av tidernas bästa schackspelare. Just den här typen av ”glitchar” finns närvarande i de verk som utgör Ghost in the machine. I utställningen presenteras åtta konstnärskap som arbetar med teknik på ett nyfiket sätt, där den maskinella metoden ges en roll som medkreatör till verken. Avancerad teknologi blandas med analoga metoder, i båda fallen blir den tekniska apparaturen en betydelsefull faktor för resultatet.
Anton Alvarez har designat och konstruerat en högtrycksmaskin som pressar ut keramiska skulpturer. Daniel Eatock låter ofta pennorna göra jobbet genom att lägga dessa mot pappret och färga av sig under lång tid. Gabriella Novak har programmerat en robotarm som målar åt henne, även Tobias Bradford använder mekaniska armar, dessa har fått uppdraget som utställningens enmansband. Per Englund utnyttjar de avancerade algoritmer som finns i dagens mobilkameror för att i realtid skapa förskjutningar i annars ordinära turistbilder. Även Erik Berglin använder sig av fotografi men låter automatiserade verktyg i Photoshop skapa nya landskap åt fåglar. Karl Norin har utvecklat ett säreget sätt att vakuumförpacka syntetiska mattor så att de förvandlas till abstrakta målningar och Tove Kjellmark använder sig av 3D skanningar som överförs till skulpturer och teckningar som ritas av en hemmabyggd apparatur.
Utställningen lånar sin titel från den Brittiska filosofen Gilbert Ryle´s beskrivning av dualismen – alltså att den fysiska kroppen och medvetandet är frånkopplade varandra. Ryle och andra filosofer argumenterade för att våra fysiska kroppar kan betraktas som maskiner som råkar inhysa ett själsligt medvetande som fattar beslut oberoende av hur det påverkar dess kropp. På Galleri Thomassen spegelvänds detta resonemang och istället testas huruvida maskiner kan göra konst. I den nyligen utgivna boken The Computer as Seen at the End of the Human Age (Rojal Förlag) läser jag att redan 1968 curerade Pontus Hultén en utställning på MoMA som lyfte fram konst som förhöll sig till den tidens tekniska framsteg. Det har gått 54 år sen dess men till skillnad från den utställningen undersöks denna gång framförallt i vilken utsträckning maskiner kan skapa autonomt.
