I Timothy Crisps differentierade bilduniversum återges tidlöst vyer från det som varit, är och komma skall, och motiven är höljda i dimma. De är på intet sätt diffusa, utan tvärtom skiner de klart, men dimman får stå för mysteriet de härbärgerar. Inledningsvis kan de tes kusliga eller rentav sorgliga, men de är inte utförda med sorg i tanke eller handling, utan vi ser dem som sådana eftersom samhället gärna gömmer undan det ödsliga och sorgsamma. Kanske är det också kusligt att skåda in i kristallkulan och bli påmind om hur det varit och kanske är framtiden kuslig för att vi tror att den är dystopisk. Kretsloppet i naturen fungerar så att död ger liv, mikroorganismerna som festar på det döda lövet ser inte det som en grymhet, utan denna aktivitet utmynnar till sist i den blommande häggen. Detta fångar Crisp i hinterglasmålningarna med svärta och precision när han avbildar vägen saker tar.
Kroppar, genomskärningar, uppfinningar och vetenskapliga objekt avbildas med en spegelvänd teknik där Crisp skrapar ned till glaset och sedan adderar färg och gnuggar in pigment. Vitriner fångar ögat, det som visas där är inte gömt utan för allmän beskådan. Likadant fungerar glaset hos Crisp då allting ristas från baksidan tills det syns genom glaset. Detta föder en nyfikenhet till motivet som tillkommer först i Crisps process, och bakgrunden utförs sist. Det är tekniken som driver honom framåt, den traditionella vinkeln på bildkonsten med ett avbildande som mål utmanas i hans egna bildvärld, de tekniker med vilka han utför verken är själva verket men likväl blir det en färdig bild till slut, men för honom är studiet av tekniken ett av delmålen.
I utställningen 2020 visas nya verk föreställande genomskärningar och arkitektoniska 3D-överblickar föreställande överlevnadsbunkrar, livbåtar och munkceller. Det sistnämnda har sedan uråldern återfunnits uthuggna i bergen, högt och oåtkomligt för den vanliga människan. Man sökte sig dit för askes och avskildhet. Munkcellen beskådas inifrån men Crisp blottlägger dess arkitektur och överblickar med hinterglasmålningarna det som tidigare inte haft strålkastarljuset på sig. På samma vis ligger det till med bunkrar, höljda i sekretess med militära strategiska positioner i åtanke är de insprängda på platser konstruerade för att inte ses eller förstås. Kamouflaget är naturligt i munkcellerna och bunkrarnas väsen, som hemliga undervattensgrottor omöjliga att utforska och hitta. Crisp tillverkar dem utifrån efter hans egen fantasi och utforskar kamouflagets essens genom målningarna. Ständigt manar Crisps omvända perspektiv till en nykter utvärdering av sakernas tillstånd – en blottlagd bunker, temat från Crisps andra serier med dystopiska bilder som ändock inte skapades med dystopin som förebild. Det är genomskärningar och konstateranden som visas i verken. Man kan aldrig se utsidan från insidan och vice versa, men helheten av studiet blir en mental 3D-skiss där allting blottläggs. Crisp bygger en slags tidlös minneslund.
De arkitektoniska elementen återges både figurativt och abstrakt i Crisps gärning. Komplicerad geometri möter motsatsen i det multidisciplinära bildhantverket. När så mycket i tidsandan handlar om lättja och vulgaritet blir Crisps bilder en kristallklar påminnelse om tidens rättvisa grymhet, att all kamp mot förruttnelse och gistenhet inte kan mynna ut i mer än i det tidlösa kretsloppet. Munkcellen förblir i berget oavsett vad som händer i framtiden, ödsliga zoner och byggnationer är och förblir i vår värld när de viskar om att de finns där, trots att ingen kanske hör på eller förstås deras nytta.