De bästa samhällsskildrande bildmakarna återuppfinner ständigt motivet genom användandet av narrativ. De konsthistoriska exemplen är många. I en mycket snabb sammanfattning från medeltid till samtid utgör Carl Michael Lundbergs nya arbeten därför en logisk fortsättning av Albertus Pictors kyrkomåleri, Diego Riveras muraler och Faith Ringgolds vardagliga betraktelser av livets enklaste ritualer i Harlem genom att hans bilder, liksom deras är förankrade i observationer och stöpta i historieberättandets form.
Verken i utställningen kretsar vid första anblicken kring Lundbergs självvalda exil i Karbenning utanför Norberg i norra Västmanland. Motiven är ofta stilleben från ateljén eller skildringar från hemmet och sällan avbildar de något längre bort än tågstationens väntsal i Fagersta, dit Lundberg beger sig för att handla, äta en Pizza och besöka psykiatrin.
Så långt kan vi se hans målningar som ett socialpolitiskt projekt, en redogörelse av tillståndet i nedmonteringarnas och privatiseringarnas samtid i det post-industriella lokalsamhället. Men precis som med smaskiga dagboksnoteringar är det inslagen av minnesbilder, fragment från barndomen och referenser till konstnärskollegor och författare i verken som bidrar till att nyansera, brodera ut och förtäta Lundbergs berättelse. Genom att ställa Ingeborg Bachman mot en fågel utanför fönstret eller Olof Palme mot ett cykelskjul levererar han ett brinnande relevant tidsdokument.
