Bland de gamla stenarna i kryptan möts två konstnärer som förenas i sitt intresse för mytologi och symboler. Eric Lengths måleri påminner ofta om olika typer av ljusfenomen, medan Benjamin Andersson använder mörker och svärta för att skapa sina motiv. Ljus och mörker – det mest fundamentala motsatsförhållandet i alla mytologier.
De suggestiva färgskiftningarna i Eric Lengths måleri åstadkoms med tusch och blekmedel, alternativt akryl och vatten. Metoden har arbetats fram under många års experimenterande och tillvägagångssättet är mycket noggrant – men det finns också ett mått av slump i processen när han ”framkallar” sina dukar. Ibland uppstår fotografiska effekter, som för tankarna till uppförstorade detaljer av gamla suddiga fotografier. Det skänker målningarna en skön vibration av nostalgi. En del dukar är explosiva och dramatiska, andra är mer återhållsamma. Men genomgående är att Length försöker fånga ögonblick av skönhet. Som i det stora måleriska collaget som hänger fritt i rummet. Ur en intensivt gul kaskad strömmar ljus i stiliserade och symmetriska strålar. Det kan vara ögonblicket då Gud yttrar orden ”Varde ljus”. Eller befruktningen av ägget, kanske sexuell extas. Eller det sista man ser innan döden träder in. Om man inverterar strålarna, kan man se dem som revor i himlen som blottar en annan verklighet.
Eric Length arbetar även med andra temperament. Ta till exempel kylan och kusligheten i ”Polar”. Pigmenten formerar sig som frost, i horisonten växer en landmassa hotfullt upp ur havet och i förgrunden syns ekon av spöklika gestalter.
Benjamin Anderssons målningar, som ofta presenteras som beståndsdelar i installationer, tycks vara beslöjade. Ett svart flor ligger över dem – men lika mycket som det döljer något som kanske finns där bakom, bidrar det till att skapa en form – en skål, en sfär, en cirkel.
Just cirkeln är en av de mest ursprungliga symbolerna. Men ju enklare en symbol är, desto mer motsägelsefull och svårtolkad kan den vara. Cirkeln kan stå för det eviga, för kretsloppet, själen eller det gudomliga – men paradoxalt nog också för noll och intet. Siffran noll kan ju ses som en bild av tomhet. En rund kontur, och innanför: ingenting.
Tyget har också en stark symbolisk och mytologisk laddning. Vi lindas in i det när vi föds, och sveps i det efter döden. Draperiet delar av och gör skillnad – men släpper också in. Rämnandet av förlåten i templet markerar ögonblicket då Jesus ger upp andan på korset.
Precis som Eric Length låter Benjamin Andersson ofta det oberäkneliga ha ett finger med i skapandeprocessen. Han börjar med att måla ett naturalistiskt motiv, till exempel ett landskap med ett moln eller en färgexplosion. Detta målas över med ett tunt lager järnoxidsvart, som ger en matt finish och gulaktiga eller roströda toner beroende på belysning. Sedan skapar han ett nytt motiv genom att omfördela svärtan, och frilägga och använda sig av färgerna från den underliggande målningen. Resultatet blir en bild i minst tre lager: det ursprungliga motivet, det svarta floret och själva formen som skulpterats fram. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som är framför och bakom, var i bildrummet som målningens olika delar befinner sig.
utställningen skapar band bakåt i tiden genom rummets hisnande historia – kryptan togs i bruk år 1123. Danmark hade då varit kristet i blott 160 år. Påven hette Calixtus II och Vilhelm Erövrarens son Henrik I var kung över England.
Men banden bakåt i tiden uppstår också genom de båda konstnärernas val av teman och motiv. Ljus och mörker, eld, moln, luft och vatten. Handen och cirkeln. Det är former, symboler och fenomen som har följt människan genom hela hennes historia. De är grundläggande och eviga.
Tor Billgren, konstkritiker