I Jakob Solgrens utställning Berget visas ett antal konstverk, vilka tillsammans gestaltar ett samtal om att söka ett språk. Det är ett sökande nog många av oss kan känna igen. Det handlar om ett visuellt språk för de inre bilder och den inre verklighetens erfarenheter som är i ständig tillblivelse och som utgör en grundsten för vilka vi är och för hur vi ser, söker och tolkar omgivningen omkring oss. I konstnärers arbete möter vi bildvärldar som antingen befäster eller utmanar oss. Vi gillar och ogillar. Vi tar emot och stöter ifrån. Bildens och konstverkens språk blir till mentala resor som både bekräftar och bjuder oss motstånd. För denna dualism har Jakob Solgren ett stort intresse, lika mycket för den bild som når fram som för den som inte gör det och är svår att tyda. ”Antingen talar min bild till mig, eller så talar den inte till mig”. Så direkt formulerar sig Jakob Solgren i beskrivningen av den inre dialog som pågår mellan honom och hans egen konst men också med andra konstnärers verk. Mellan detta ”antingen talar min bild…eller inte” finns ett kraftfält och ett antal frågor som han i sina konstverk konfronterar och söker fånga in. Som ett ständigt sökande efter konstverkets yta och djup.
Utställningen Berget rör sig mellan måleri, fotografi och skulptur som på olika sätt söker en språklig och visuell tydlighet. Mot en målerisk bakgrund framträder fem olika objekt i lika många målningar, fångade genom en kameralins: en flöjt, en tratt, en sten, ett rivjärn och en knådning. I några av målningarnas duk finns även ett eller två hål utskurna, likt ögonhålor. För Jakob har varje enskilt objekt en särskild betydelse: ett rop, att fånga, en strävan, att fylla, en grund (att stå på). Objektens exakta närvaro genom fotografins rena återgivning kontrasteras mot den måleriska bakgrundens svepande gest som drar fram likt en vågrörelse över duken. Dukarnas språklighet är både tydlig och kryptisk. Jakob skriver om spår av röster som har funnits och finns kvar. ”Spår av röster och individer vävs in i det som blir”. Det beskriver något om konstverkens tillblivelse.
Också skulpturerna som existerar i dialog med målningarna talar i rena, enkla former. Tre lerkärl av rödbrun jord liksom fångar upp det som faller medan en kopparstav på en sten strävar uppåt, mot himmeln. Rörelsen finns i skulpturernas riktning och i verben som utkristalliserar sig ur språket: falla, fånga, fylla, och så vila. Stenens vila och kopparstavens strävan. ”Bestig berg som skall bestigas!” skriver Jakob. Det är en hänvisning till berget (utställningens titel) och samtidigt en metafor för livet själv. Är det en liknande rörelse vi ser i en liten målning av konstnären Lennart Rosensohn (1918 – 1994) som också finns med i utställningen? Den föreställer en man, avbildad i profil som tar ett kliv framåt och skjuter något framför sig. Han är framställd i ljusa, klara, transparenta färger och befinner sig helt klart i annan tid och i en annan tillvaro. Målningen kan uppfattas som ett eko eller ett rop från en avlägsen plats, och etablerar en sorts linje mellan olika möjliga världar. Kanske är det ett självporträtt? Kanske en bild av en rörelse från en plats till en annan? En rörelse i tid och i rum, konstnärens egen resa.
Text: Eva-Lotta Holm Flach