När pandemin nådde Sverige i början av mars gick Kungl. Konsthögskolans avgångsutställningar samma öde till mötes som i princip alla andra aktiviteter som förutsätter att människor samlas och möts. De ställdes in, sköts på framtiden eller omstöptes i nätbaserad form. Årets utställningar skulle ha öppnat i slutet av maj på två olika platser – kandidatutställningen på Färgfabriken och masterutställningen på Konstakademien. Så blev det inte.
Nu öppnar de i stället i slutet av augusti, båda på Konstakademien. Mycket är annorlunda, men något som är nästan säkert är att utställningarna kommer att följa den sociala koreografi som vi fått vänja oss vid de senaste månaderna, och som representeras av två meters avstånd och förbudet mot allmänna sammankomster med fler än 50 personer.
”Tillgängligheten må bli begränsad, men det faktum att utställningarna över huvud taget öppnar är en framgång för alla inblandade. Ett särskilt stort tack ska riktas till studenterna och teamen kring utställningarna, som snabbt lyckats ställa om till de nya förutsättningarna, och till Konstakademien som hedrat vårt goda samarbete genom att finna en ny tid i sitt program”, skriver Fredrik Ehlin, prorektor vid Kungl. Konsthögskolan, i sitt förord till avgångsutställningarnas katalog.
”Det är lätt att underskatta betydelsen av att vi kan genomföra avgångsutställningarna. Vår utbildning i fri konst innehåller förvisso andra utställningstillfällen, men det är med dessa utställningar som studenternas arbeten definitivt exponeras för konstpubliken och som de ges möjlighet att formulera en position i offentligheten som i bästa fall bidrar till att omformulera den.”
Inramat av rådande reglemente kommer avgångsutställningarna att te sig annorlunda. Men hur det än blir, presenteras ett försök att på konstens och utställningens premisser fortsätta utveckla den konstoffentlighet som – trots alla överlevnadsförsök i digitala format och i stadsrummets öppningar – den senaste tiden stukats svårt av pandemin.
”Väl i utställningarna visar sig studenternas konstnärliga processer ha en enastående hållbarhet”, fortsätter Fredrik Ehlin. ”Det vi möter är knappast reaktioner på en kris, utan olika konstnärskap som utvecklats genom att söka sin egen väg och som här samarbetar utifrån den enkla premissen att de utbildats under samma tid och i samma miljö och att de nu tillsammans intar ett rum med sin konst för att kunna gå vidare. Det är vad en avgångsklass på Kungl. Konsthögskolan brukar vara: en heterogen, motsägelsefull och mångskiftande sammansättning av konstnärskap.”
