(Svenska)
Att Bära Sig Själv
I mötet med målningen möts vi av bilden. Den figurativa eller abstrakta bilden förmedlar och möjliggör, genom pigmentet: narrativ och idéer. Då dessa enbart existerar som teoretiska konstruktioner drivs målningen iväg från rummet till tanken; från ”här” till ”där”. ”Här”, begränsad av fysikens lagar, ersätts av ”där”, med sin ändlösa potential. Målningen som bild är inte verklig, men vad gör det då den kan lova allt.
När Kasper Nordenström Jung förnekar målningen dess pigment, försvinner bilden, och målningen blottas därmed som objekt. Utan pigmentet blir linoljan sitt eget material: bärnstensfärgad, orörlig, och verkar nästan klibbig. I linoljans möte med duken förlorar duken sin mjukhet och stelnar till i en slags våt genomskinlighet. Stommen framträder här med träets alldaglighet. Utan bilden blir målningen kvar i rummet, ”här”, och verkar nästan ställa sig själv frågan varför den nu behövs. Genom frågan tvingas målningen att förhålla sig till sin materialitet. Begränsad men verklig. Bärare av sitt eget tillstånd.
(English)
To Carry Oneself
In the encounter with the painting, we are met by the image. The figurative or abstract image conveys and enables, through the pigment: narratives and ideas. Since these only exist as theoretical constructions, the painting is driven away from the room to the thought; from "here" to "there". "Here", limited by the laws of physics, is replaced by "there", with its infinite potential. The painting as a picture is an illusion, but what does it matter as it can promise everything.
When Kasper Nordenström Jung denies the painting its pigment, the image disappears, and the painting is thus exposed as an object. Without the pigment, the linseed oil becomes its own material: amber-like, immobile, and sort of sticky. In the linseed oil's encounter with the canvas, the canvas loses its softness and solidifies into a kind of wet transparency. The frame now appears with the everydayness of the wood. Without the picture, the painting remains in the room, "here", and almost seems to be asking itself why it is now needed. The question forces the painting to relate to its own materiality. Limited but real. Carrier of its own condition.
