Adjacent Hour, närliggande timme, pekar i riktning mot skymningen, den period då solljuset drar sig undan och himlen mörknar. Flera av verken i utställningen kretsar just kring dygnets konstanta pendlande mellan perioder av ljus och mörker, dag och natt. I Nimars fotografiska serie Solgång ställs ett brinnande stearinljus, det levande ljuset, mot det artificiella i form av bakgrundsbilden på en dator som förändras utifrån solens rörelse just där och då. Bilderna är tagna under samma tid på dagen, men under olika tillfällen under året. I Österholms fotografiska serie At Day’s Close fångas istället speglingen av solnedgången i en ännu slumrande gatlykta. I Lantern Smashers fokuserar Österholm istället på häckande sparvar som ockuperar gaslyktor för eget bruk, något som släcker lamporna under hela häckningsperioden och skänker ett uns mörker åter till staden.
Gemensamt för Nimar och Österholm är likaså deras konceptuella förhållningssätt till det fotografiska mediet, samt viljan att föra samman det fotografiska med det skulpturala. För utställningen har konstnärerna konstruerat en sorts öppen väggstruktur som synliggör också ramarnas baksida. Strukturen, med sin vinkel, är inspirerad av konsthallens karakteristiska arkitektur.
