Jag har haft fotograferandet som hobby ända
sedan jag i sexårsåldern fick min första kamera
av min pappa John som själv var intresserad av
att både fota och filma. Mina äldsta bevarade
bilder är från en utflykt till Skånes Djurpark.
Fotot på storken som precis har lyckats komma
med i högerkanten är favoriten.
Min enda fotografiska utbildning är
terminskursen Att göra verkligheten synlig i
dokumentärfotografering på Biskops-Arnö
folkhögskola våren 1984.
Genom åren har jag gjort flera dokumentära
text- och fotoutställningar som har visats i
många olika sammanhang och på olika platser
som t.ex. Mång-kulturellt Centrum i
Fittja/Stockholm, Upplandsmuseet i Uppsala,
Uppsala stadsbibliotek, Uppsala universitet m.fl.
Utöver det har jag haft ett flertal separata
fotoutställningar samt medverkat i
samlingsutställningar.
Jag har foto-illustrerat boken Mångkultursverige
av Arne Järtelius samt LL-förlagets lättlästa
böcker Min dröm, Marias fadderbarn och
Glassfamiljen (även text). För mitt dokumentära
arbete har jag fått olika stipendier som t.ex.:
- Uppsala kommuns kulturstipendium för den
dokumentära text- och fotoutställningen Inte
värd att satsa på? David - ett autistiskt barn -85
- Uppsala kommuns solidaritetsstipendium för
den dokumentära text- och fotoutställningen
Världen i tvättstugan -92
- Landstinget i Uppsala läns kulturstipendium -
08
Det dokumentära ligger mig fortfarande varmt
om hjärtat men numera fotar jag framför allt
”annat”. ”Annat” är det som kommer i min väg
utan att jag letar efter det; ljus, färger, former,
stämningar, något som jag tycker är vackert
m.m. Helt enkelt sådant som fångar mitt öga.
Istället för min Nikon-kamera använder jag nu
nästan enbart kameran i min mobiltelefon. Jag
glömmer inte längre bort tiden under långa
nätter i mörkrummet, utan ”leker” istället ofta
med bilderna i en fotoapp för att se vad som
händer om jag gör så här, eller så här kanske?
Jag förstärker eller förminskar färger och
kontraster, lägger på filter och använder olika
verktyg för att utveckla och lyfta bilderna till att
bli något annat och mer än att bara vara direkt
avbildande.
Jag är även, liksom min pappa var, intresserad
av film och att filma. Tillsammans med mina
barn Adam och Andrea färdigställde jag hösten
2014 dokumentären Dödsryttarens Dröm om
konstnären och motorcykelekvilibristen Leif Lilja
och hur han efter 40 år återfår sin alldeles egen
Kentons Motorcirkus. Filmen hade premiär 2015
på Göteborgs filmfestival.
Sedan 2016 ingår jag i konstnärskollektivet på
Garnisonen/P2 i Hässleholm.
Jag arbetar heltid med att främja allas rätt till
läsning och fotograferandet är fortfarande en
hobby och en bisyssla.