Catharina Kåberg

Catharina Kåberg

Jag har haft fotograferandet som hobby ända sedan jag i sexårsåldern fick min första kamera av min pappa John som själv var intresserad av att både fota och filma. Mina äldsta bevarade bilder är från en utflykt till Skånes Djurpark. Fotot på storken som precis har lyckats komma med i högerkanten är favoriten. Min enda fotografiska utbildning är terminskursen Att göra verkligheten synlig i dokumentärfotografering på Biskops-Arnö folkhögskola våren 1984. Genom åren har jag gjort flera dokumentära text- och fotoutställningar som har visats i många olika sammanhang och på olika platser som t.ex. Mång-kulturellt Centrum i Fittja/Stockholm, Upplandsmuseet i Uppsala, Uppsala stadsbibliotek, Uppsala universitet m.fl. Utöver det har jag haft ett flertal separata fotoutställningar samt medverkat i samlingsutställningar. Jag har foto-illustrerat boken Mångkultursverige av Arne Järtelius samt LL-förlagets lättlästa böcker Min dröm, Marias fadderbarn och Glassfamiljen (även text). För mitt dokumentära arbete har jag fått olika stipendier som t.ex.: - Uppsala kommuns kulturstipendium för den dokumentära text- och fotoutställningen Inte värd att satsa på? David - ett autistiskt barn -85 - Uppsala kommuns solidaritetsstipendium för den dokumentära text- och fotoutställningen Världen i tvättstugan -92 - Landstinget i Uppsala läns kulturstipendium - 08 Det dokumentära ligger mig fortfarande varmt om hjärtat men numera fotar jag framför allt ”annat”. ”Annat” är det som kommer i min väg utan att jag letar efter det; ljus, färger, former, stämningar, något som jag tycker är vackert m.m. Helt enkelt sådant som fångar mitt öga. Istället för min Nikon-kamera använder jag nu nästan enbart kameran i min mobiltelefon. Jag glömmer inte längre bort tiden under långa nätter i mörkrummet, utan ”leker” istället ofta med bilderna i en fotoapp för att se vad som händer om jag gör så här, eller så här kanske? Jag förstärker eller förminskar färger och kontraster, lägger på filter och använder olika verktyg för att utveckla och lyfta bilderna till att bli något annat och mer än att bara vara direkt avbildande. Jag är även, liksom min pappa var, intresserad av film och att filma. Tillsammans med mina barn Adam och Andrea färdigställde jag hösten 2014 dokumentären Dödsryttarens Dröm om konstnären och motorcykelekvilibristen Leif Lilja och hur han efter 40 år återfår sin alldeles egen Kentons Motorcirkus. Filmen hade premiär 2015 på Göteborgs filmfestival. Sedan 2016 ingår jag i konstnärskollektivet på Garnisonen/P2 i Hässleholm. Jag arbetar heltid med att främja allas rätt till läsning och fotograferandet är fortfarande en hobby och en bisyssla.