Hej Windy! Vad kul att se dig. Jag är nyfiken på hur vägen till ditt konstnärskap har sett ut. Har du alltid vetat att du ville bli konstnär?

Det har varit en ganska lång resa. När jag var barn tecknade jag jättemycket vilket var ett sätt att få lite kontroll och balansera tillvaron tror jag. Jag var liksom manisk i att teckna bilder som handlade om hur man skulle rädda olika människor. 

Eftersom jag var så intensiv i det där blev jag uppmuntrad av mina föräldrar att fortsätta med tecknandet och på högstadiet blev jag uppmuntrad av min bildlärare och började ta sommarkurser i oljemåleri.

Jag tänkte väl aldrig att man kunde jobba som konstnär men samtidigt var det som en självklar väg hela tiden. I början tänkte jag snarare att jag skulle bli fotograf men sen genom olika vägar hamnade jag ändå på förberedande konstskolor och konsthögskolan. 

Det var från början ett väldigt intuitivt och grundläggande språk för mig att göra bilder. Det var ett personligt behov som sen i takt med ålder blev mer komplext. 

Vad fint att du hållit på så länge och givande att det är ett sätt för dig att orientera dig i världen. 

Det är ett fantastiskt och väldigt kul yrke, men samtidigt vet jag inte om jag skulle uppmuntra mina barn till att bli konstnär fall de inte verkligen hade ett behov av att bli det. 

Det är en ganska osäker bana så jag tror att det där underliggande trycket som många konstnärer säger att de har är något som man behöver för att kunna hänga med i alla motgångar som yrket också medför. 

Att vara konstnär kanske snarare är något man är och inte något man gör?

Ja, jag tror faktiskt det. Sen utbildar man sig i seendet precis som man utbildar sig i alla yrken. Man kan bli skickligare på att vrida och vända på begrepp, men jag tror att de basala förutsättningarna det är någonting som man har från början. 

Kan du summera vilka tekniker du arbetar med, och hur går själva arbetsprocessen till?

Jag ser mig själv som målare och jag har alltid varit intresserad av bildkonst framförallt. Jag kan välja att jobba med alla möjliga olika tekniker eller bara hålla mig till en teknik, men det tror jag inte har så stor betydelse för någon konstnär egentligen. 

Ibland är det enklare att sätta ramar för att det blir mer begripligt för en själv vad man håller på med men när man gör det kan det försvåra och begränsa processen också. 

Det som är processens frö i varje fall är att jag vill förstå en problematik som jag inte kan lösa på något annat sätt än genom ett material utanför min kropp. En dansare skulle förstå det genom rörelse men jag tycker om att se det framför mig.

Jag rör mig över lite olika områden alltifrån att jag restaurerar ett fartyg för att se hur måleriet förändras genom fysisk aktivitet till att jag begränsar det väldigt mycket och bara gör föremål eller motiv av en fyrkant eller cirkel.

Jag tycker det är intressant att ge mig själv uppdrag som jag ska lösa och att ha den intentionen att jag ska lära mig nånting. Egentligen har jag ingen aning om vad det är jag söker efter utan det är en intuition som säger att här finns det någonting som behöver bli konst. 

Skulle du säga att du arbetar främst utifrån en förbestämd frågeställning eller din intuition?

Jag tänker att det sker i någon form av växelverkan. Eftersom att jag inte vet vad det är jag söker så är det ju bara en intuition, men sen ger jag mig själv de här ramarna då jag behöver ha någonting att utgå från oavsett om det är skulptur eller måleri. 

En duk ryms i en geometrisk form, ja även den asymmetriska. Det finns alltid en form att förhålla sig till som konstnär, men formen kan inte existera oberoende av strukturen som konstruerar den. Det finns föreskrivna regler som jag måste förhålla mig till för att kunna bryta den logiken. I en slags intuitiv logik! 

Det låter väldigt flummigt men det är ju väldigt flummigt med konst. Det är språket i människans undermedvetna, som möjligen är det intuitiva och som ibland dechiffreras genom konst. Eller för att citera Lacan: L'inconscient est structuré comme un langage.

Jag tänker på utställningen med temat Döden som du precis haft på Benhuset. När du såg verken framför dig och tolkade dem i efterhand, fick du några nya insikter kring temat då?

Jag tolkar mina verk efter själva skapelseprocessen också och försöker se de som en del av ett magiskt flöde där saker och ting sker av en anledning. Med utställningen på Benhuset tycker jag verkligen att det var så. 

Jag hade inte så mycket tid på mig men ville så gärna göra ett specifikt verk relevant för just den platsen, så jag bara kopplade upp mig mot det undermedvetna och förlitade mig på min intuition. Då började massa minnen om döden komma fram som jag vävde samman med mina tankar och platsen. 

Det var så fint när vi hängde utställningen för det kom in en liten ekorrunge i lokalen och som tog ett varv och stannade till vid min målning. Det var som att hela utställningen sade någonting till mig om livet före och livet efter - att det är så mycket större än oss och all den här dödsångesten som jag har kan lindras av känslan att man är del av någonting större. Det var ett försök till helande som konstruerades i efterhand.

Vad inspirerar dig till att börja skapa?

Det är nog framförallt att försöka bibehålla någon form av lekfullhet, naivitet och nyfikenhet. Jag inspireras även mycket av annan konst, ser mycket på konstutställningar och analyserar det jag ser. Har alltid varit intresserad av konst och på Konsthögskolan hade vi givetvis både konstteori och konsthistoria på schemat, vilka ligger som kitt mellan upplevelsen och det jag själv läst.

Om du fick beskriva dig själv med tre ord?

Intuitiv, drömsk och påläst. 

Om du fick beskriva din konst med tre ord?

Allegorisk, empirisk och nyfiken.

Har du någon person utanför konstvärldens som inspirerar dig i ditt konstnärskap?

Min sambo är en stor inspirationskälla. Vi pratar mycket om konst och har hittat sätt att relatera till varandras ämnesområden genom det abstrakta.

Vad är konsten till för?

Jag tycker egentligen inte att den behöver vara till för någonting speciellt och att all konst är viktig. Man skulle kunna säga att konsten är till för att möta en betraktare och att den i bästa världar ackumulerar själen, får oss att bli större och bättre än det vi en gång var. Sen behöver inte konsten ha en mission utan den gestaltar vår tid genom att vara fri.

Finns det något den inte är till för?

Ja det tycker jag. Man inte ska använda konst i maktsyfte eller i syfte att föra politik som förminskar människor. 

Finns det någonting som man på politiskt plan kan göra för att främja konsten idag?

Jag tror framförallt att man måste jobba långsiktigt och lägga mer pengar på bildlektioner tidigt i skolan, så att bild blir ett bredare ämnesområde och därmed intresserar fler målgrupper i samhället. Vi behöver att Konsthögskolorna har fler sökande med olika bakgrunder och då måste vi tidigt arbeta för att även bildlektionerna har större samhällskontakt. 

En annan mer snabb lösning skulle också vara att göra konsten avdragsgill. Vi konstnärer kan inte försörja oss bara på stipendier, det går inte, och de offentliga utsmyckningar som finns att söka, räcker inte åt alla. Ökad försäljning av löskonst, skulle underlätta konstnärernas situation något mer.

Har du något drömprojekt som du skulle vilja göra, ifall du hade alla resurser och den tid som krävdes?

En retrospektiv, på en stor institution, med verk från när jag började arbeta processrelaterat kring 2003. Som jag ser det finns det en röd tråd från 2003 och framåt som är analog. Även när jag, som de senaste åren, försöker dekonstruera det estetiska språket, så är de nya verken kugghjul åt det föregående. 

Det började med en hejdlös och gränslös målerisk resa med siktet inställt på att lösa upp mitt ego. Jag arbetade med hårt fysiskt arbete mellan 2003 och 2008, som man gör på buddhistiska Ashram. Det var tillsammans med min kollega Victor Rundgren, som också gick på Mejan då, och vi hade, i och med förädlingsprojektet, en slags utbildning parallellt med skolan. Varje dag innan frukost diskuterade vi filosofi innan vi åkte till kurser och föreläsningar på Konsthögskolan. 

I ateljén målade jag figurativa andliga motiv i serier, som med åren på Mejan löstes upp till abstraktioner, i olja på duk. På kvällen efter skolan åkte vi till fartyget, som var vårt byggprojekt, och jobbade så nära 20 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Jag har aldrig tänkt på karriär eller varumärke, utan ville på riktigt bli upplyst. Som ett konstprojekt. 

Det slutade med att jag hamnade på sjukhus. För trots att en indisk curator från Calcutta sa till mig, på besök i min ateljé på Fredsgatan våren 2010: Ni i väst har missuppfattat hela Buddhismen, för det är att kunna ta ansvar för familjen allting handlar om. Att kunna leva i balans i riktiga livet. Det tog några år att förstå innebörden av hans ord. Och även nu söker jag, för ju mer man fattar, desto mer inser en, att man ingenting fattar. 

Men mina år av föräldraledighet 2013-2015 är det bästa jag gjort för min konstnärliga praktik. För som ramen är ett indikativ i Derridas beskrivning av Parergon, behöver konsten (ergon) ramen, för att kunna dekonstrueras. Om och om igen. En utställning som visade alla de sektionerna i mitt konstnärskap, skulle ge en djupare förståelse av hur två pianon, rygg emot rygg, artikulerar empati. 

Se mer av Windys konst på hennes sida här!