44-åriga konstnären Samira Englund är född i Stockholm men bor och arbetar i Regnsjö i Bollnäs Kommun. Samira är utbildad vid Goldsmiths college, University of London och har sedan 2010 varit yrkesverksam som konstnär. Realistiskt måleri, ofta med inslag av natur är Samiras främsta kännetecken men hon har även ägnat sig åt skulptur.

Samira har mottagit flera stipendier och finns representerad i flera kommuner, regioner och hos Statens Konstråd. Hennes konst har visats på bland annat Galleri Thomassen i Göteborg, Galleri S7 i Stockholm och Bollnäs Konsthall. 

Du är ju både biolog och konstnär. Kan du berätta hur det kommer sig, det är ju två rätt olika spår kan man säga.

Ja, det är ju det. Jag började plugga biologi nästan direkt efter gymnasiet och hade absolut inte en tanke på att göra någonting konstnärligt utan kände att jag behövde göra något ordentligt. Det fanns helt enkelt inte i min världsbild att gå en konstnärlig utbildning. Nu i efterhand tänker jag att jag snarare ville vara i och med naturen. Jag blev biolog och hann jobba ett och ett halvt år på Naturhistoriska Museet i Göteborg tills jag blev arbetslös.

Då fick jag ett infall att TÄNK om jag skulle våga göra det som jag i hemlighet har längtat efter att göra. Jag gjorde därför ett arbetsprov till Göteborgs konstskola och kom in där. Det var en helt fantastisk tid i mitt liv. Jag sov på skolan i min ateljé flera nätter och var där hela tiden. 

Just de förberedande skolorna är fantastiskt bra då de är så tillåtande. Därefter blev det en självklarhet att jag skulle söka konsthögskola och då hamnade jag på Goldsmiths i London. Konsthögskolan är lite motsatsen till de förberedande skolorna. Det är väldigt mycket teori och väldigt tuff kritik. Det handlade inte om vad man gjorde utan varför. Det var rätt tufft ibland tyckte jag. 

Direkt efter examen fick jag en utställning i Stockholm och då åkte jag upp till Hälsingland för att måla. Jag hade absolut inte tänkt fastna där men jag träffade min blivande sambo av en slump och har nu bott i Hälsingland i tio år. Vi bor ute i skogen i ett stort hus och jag har suttit i min ateljé och målat i tio år .

Wow. Det är så fascinerande hur tillfälligheter formar livet!

Ja, visst är det! Om jag inte hade gått på den där gatan eller den där stigen så kanske saker hade sett annorlunda ut. Men jag bor här nu med min sambo, vår femåriga dotter och hund. Det är väldigt lugnt och stilla vilket passar mig bra.

Hur länge har du målat?

Under skoltiden var bild mitt favoritämne men jag målade inte så mycket utöver det. Sen har jag vid några enstaka tillfällen målat lite i smyg och gått någon kurs på folkuniversitetet men jag höll det rätt hemligt. Min pappa var murare och mamma var lärare på SFI och jag tänkte alltid att jag skulle ha ett vanligt ordentligt jobb, men så blev det inte till slut.

Vilka tekniker arbetar du med?

Jag målar nästan uteslutande med olja, antingen på duk eller på board. Nu håller jag på med en serie skulpturer som jag började med i våras. Det är ett slags 3D-måleri och man kommer känna igen mina målningar i skulpturerna. Jag använder mig av Jesmonite och polystyren.

Vad inspirerar dig i ditt konstnärskap?

Allt möjligt! Tidigare hade jag väl andra teman som inte hade så mycket med naturen att göra, men när vi flyttade upp hit och skaffade hund så tog jag många promenader i skogen vilket ändrade mitt måleri.

Då började jag tänka mycket på landskap. På landskapsmåleri och fotografier av vidunderliga landskap som man sätter på väggarna hemma. Jag blev fascinerad av fenomenet att man vill fånga och rama in det. 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle närma mig landskapet men jag fick lust att undersöka det. I början blev det ganska mycket meta-landskapsmåleri där jag målade rum med målningar av landskap på väggarna.

Under pandemin har jag varit hemma ännu mer än tidigare och då blev skogen ännu mer närvarande. Kontrasten mellan naturen och det jag följde på nyheterna om hur allting utvecklades tyckte jag var spännande. Jag har framförallt fastnat för skyddshandskar och skyddsdräkter vilka båda syns på nyheterna nästan dagligen.

Idén om att måla skyddshandskar och skyddsdräkter kom faktiskt redan innan pandemin. Jag hittade en vit skyddsdräkt här hemma som min far hade lämnat efter sig och då såddes ett frö som sedan blev allt mer aktuell när pandemin kom.

Skyddshandskar går ju att relatera till sjukvården, kriminaltekniker eller en miljökatastrof med giftutsläpp. Det tunna skyddet mellan omgivningen och människan intresserar mig. Den handskbeklädda handen blir som en signal om att ”nu fixar vi det här”, nu tar vi kontroll över smittoämnen, över naturen och kaoset. Samtidigt är handsken så tunn, så tunn och bräcklig.

Det som inspirerar mig överlag är såklart ett destillat av alla böcker jag läst, alla filmer jag sett, alla konstverk och bilder jag betraktat. Sen filtreras det genom naturen som omger mig. Jag får väldigt mycket idéer när jag är ute och går med min hund i skogen. Ofta får jag med mig en intressant träbit eller gren som legat på marken.

Vad vill du förmedla med din konst och vad hoppas du att betraktaren ser?

Det finns inget specifikt jag vill förmedla. Jag älskar att måla och det är därför jag gör det. 

Det handlar om processen. Att sitta med en målning timme ut och timme in, insikter som kommer och går, beslut som tas. Att sätta en färg bredvid en annan. När det arbetet är klart och folk kommer med sina egna referenser eller upplevelser så blir det en dialog och en fortsättning.

Men jag målar ju inte vilka motiv som helst, jag har en motivvärld. Det är en pågående berättelse utan budskap, med referenser till mänsklighetens försök att bemästra naturen. Hade jag bott kvar i London hade mina målningar antagligen sett helt annorlunda ut.

Vad är konsten till för?

Konsten är till för att uttrycka det som inte kan uttryckas på något annat sätt. Den kan förena en människa med någon för 500 år sedan. Även om jag inte vet vad den personen ville förmedla och även om tidens syn på vad konst är och bör vara skiftar, så känner jag någonting. Någonting mänskligt. Jag tror att det är människans drift att skapa och det kommer aldrig att försvinna. Konsten är något som kommunicerar med ett annat språk.

Du var ju på Bergmangårdarna på Fårö i somras, berätta lite om det!

Ja, jag fick äran att bo där med min familj i en månad i ett av husen på Fårö! Man kan ju söka vistelse där om man är kulturskapare, journalist, forskare eller författare. Jag ansökte med ett projekt som jag inte kommer gestalta måleriskt. Jag har funderat på vad jag ska göra med det och min dröm är att det ska bli en film. 

Vad jobbar du på just nu och vad har du på gång framöver?

Till våren 2022 ska jag ställa ut i Rättviks Konsthall. Sen har jag en skulpturserie som jag håller på med och en serie målningar. Jag har precis sågat ut ett stort antal runda MDFer till serien med  skyddshandskarna. Så jag ska måla handskar, skulptera, planera rättviksutställningen och förhoppningsvis börja med filmen framöver!

Spännande med något helt nytt! Vi håller ögonen öppna.

Mer från Samira här