Konstnären och skulptören Yemisi Wilson är född 1968 i London men är uppväxt i Stockholm. I 20-årsåldern bosatte hon sig i Italien där hon först studerade konst på konsthögskolan Accademia di Belle Arti i Florens, för att sedan bosätta sig i Pietrasanta i Toscana - skulptörens place to be.

Pietrasanta är en stad känd för sina stenbrott. Närheten till dessa har sedan Michelangelos tid dragit till sig både skulptörer och konsthantverkare. Staden är helt enkelt ett mecka för skulptörer och kallas ibland för La piccola Athene, lilla Aten. Yemisi berättar om staden som hon kallade sitt hem i femton år: 

“Pietrasanta ligger i Toscana nära kusten. Det är en otroligt inspirerande plats med havet, kullarna och så bergskedjan där vita toppar sticker upp från berget. Det är inte är snö, utan marmor. Om Florens är konststaden så är Pietrasanta verkstaden - där finns en lång tradition av marmorskulptering. Efter andra världskriget kom den kände skulptören Henry Moore till Pietrasanta och började samarbeta med de lokala konsthantverkarna som vanligtvis brukade göra skulpturer till kyrkorna och gravmonumenten. En sägen från den tiden var att konsthantverkarna till en början kallade det som Henry Moore gjorde för sciupa-marmo vilket betyder: slösa bort marmor. Ryktet spred sig i alla fall om Pietrasanta och efter Henry Moore så kom det fler moderna konstnärer och så har det fortsatt. Idag existerar den moderna konsten sida vid sida med konsthantverket och ibland går de in i varandra.” 

Sedan tio år tillbaka bor dock Yemisi i Sverige och jag möter henne i ateljén vid Vinterviken i Stockholm. Det är en stor ateljé fylld med byster, ansikten och torsos i sten. Yemisi berättar om sin bakgrund och att hon inte kommer från en familj där “alla var tvungna att bli läkare och advokater”, men att det aldrig varit en självklarhet att bli konstnär. 

“Jag hade många runt mig som var kreativa på sin fritid, mamma gick på akvarellkurs och på kroki och jag satt och tecknade på mitt rum. Pappa hade diskotek och det finns en liten oljemålning som han har målat, men det fanns ingen professionell konstnär i min närhet.” 

Men hur blev du konstnär?

“Studierektorn på min högstadieskola sa till mig; konst är något gör man på söndagar, i din generation är det företagsekonomi och språk som gäller. Så på gymnasiet valde jag ekonomisk inriktning, mest för att min bästis valde det. Sen hoppade jag av efter första sommarlovet och jobbade ett tag. När jag var 22 år kom jag till Florens, en stad full av skulptur och måleri och förstod att här ansågs konstnärens yrke vara ett riktigt yrke som var respekterat. Så jag stannade kvar och sökte in till en förberedande konstskola för att sen komma in på Accademia di Belle Arti som är Florens statliga konsthögskola. När vi fick välja skulptur som ämne fick jag en mejsel och hammare i handen och det var bara helt naturligt. Då förstod jag att skulptur var det jag ville hålla på med.”

Yemisis praktik utgår främst ifrån sten som material och hon har jobbat mycket med marmor under sin karriär. Hon har även gjort skulpturer i betong, porfyr, alabaster, diabas, onyx, granit och brons. 

Vad är det som är så fascinerande med sten?

“Alla har en relation till sten. Min mamma är från Värmland så jag har spenderat mycket tid där som liten. Jag minns när man hoppade hage och ritade upp sin hage i gruset och så hittade man en sten med kattguld på eller någon liten granitkvarts som var alldeles rosa. Som barn spenderade jag också mycket tid i Stockholms skärgård och där har jag mycket minnen från skärgårdens mjuka klippor med gölar. 

Vissa stenar känns det som man känner igen, man kan hitta dem i sitt uråldriga minne. Genom stenen kommer man i kontakt med något sorts ursprung och jag kallar ofta mina verk för ancestors eftersom det finns en koppling mellan mig och dem, nutid och dåtid.  Jag svarar stenen och stenen svarar mig, vi lyssnar på varann och upptäcker vad det blir. Jag inbillar mig att jag får kontakt med det kollektiva undermedvetna och att personerna som träder fram är glömda människor som inte avbildats förut. Vi människor har en ganska kort livstid men vi har historiskt sett lagt jättemycket tid på att befästa byggnader och skulpturer i sten som egentligen har mer att göra med medvetandets arkitektur eller rum, det spirituella och de stora frågorna.”

Hur skiljer det sig att arbeta med de olika materialen och hur ser processen ut?

“Materialen bjuder naturligt in till olika formspråk. I brons kan du göra smäckra tunna former som är nästan omöjliga att göra i marmor.  I porfyr kan man bara jobba med verktyg i diamant och karborundum för att materialet är så hårt. I alabaster och marmor jobbar jag med tryckluftshammare och mejslar och kan gå in och göra rynkor, veck och detaljer. Porfyren är lite som glas, den är väldigt hård men också väldigt skör. Materialen bestämmer själva vad som är möjligt att göra med dem och de begränsningarna gör en också mer kreativ. De ger en ramar som man måste förhålla sig till, det är lite som livet självt.

När jag arbetar med sten tycker jag om att arbeta direkt i stenen, utan förlaga. Det klassiska arbetssättet är annars att först göra en skulptur i lera, ta form på den så att man har en kopia i gips. Sedan görs en kopia i skala 1:1 i sten med hjälp av punktsystemet eller en förstoring med hjälp av kompasser. Att jobba direkt i stenen som jag gör betyder att de misstag, eller det jag har tagit bort aldrig går att lägga tillbaka. Det blir därför oåterkalleligt. Jag skulle säga att det behövs mod, inspiration, leklust, nyfikenhet och ödmjukhet för att arbeta på det här sättet. Eller så är det spänningen och utmaningen som triggar mig till att vilja arbeta så här? Jag får både upptäcka och skapa samtidigt. Man kan säga att jag går ”live” direkt. Det ger mig något i stunden, en slags dialog, una brezza (fläkt/vinddrag), un brivido (rysning) som att stå på scen och svara en publik, att sluta ögonen på dansgolvet och följa och svara musiken - eller kanske som att surfa och möta en våg, det är svårt att förklara. Men du har inte alla de chanser som ett förarbete ger. Att förarbeta är självklart jättebra också, men jag tror man kan vara perfektionist i båda arbetssätten. Jag lämnar aldrig ifrån mig ett dåligt arbete. Jag har onore nel lavoro (arbetsheder). Jag har förstås flera skulpturer som gått sönder under arbetet eller som jag inte gjort klart för att jag inte tyckte de verkade bli bra nog."

Yemisi jobbar mestadels med motiv med anknytning till djur och människor och hon berättar att hon gärna skulle jobba mer med platsspecifik konst. Hon har precis sålt två verk till Knivsta Kommun (ett gult hästhuvud i marmor och en flodhäst i brons) som ska få en plats i offentligheten.

“Jag tycker om att komma till ställe och få lära känna dess plats och skapa utifrån platsens förutsättningar och historia. Det är så mycket som byggs nu i Sverige och det är ju ofta bergigt där man bygger. På den delen av berget som är kvar skulle jag jag gärna skulptera någonting som kommer ut ur berget, och kanske något av de stenar som sprängts bort!”

Just nu jobbar Yemisi mycket med porträtt. Bland annat ska hon börja på ett janusansikte i alabaster med sin svenska mormor Anna från Värmland på ena sidan och hennes nigerianska farmor Ebunola på andra sidan. 

Framöver är Yemisi aktuell med en utställning på Galleri Artsight i Stockholm i augusti 2022. Hon kommer att hålla i två “open workshops i alabaster” tillsammans med Skulptörförbundet. En i Örebro 17-18 augusti och en i Nyköping 15-16 augusti. Hon arbetar även med en katalog med porfyrskulpturer för Älvdalens porfyrmuseum. 

För att se Yemisis dagliga arbete som skulptör; kolla in Yemisis instagram: @yemisiwilson