Annika von Hausswolff (född 1967) är en svensk konstnär och fotograf. Hon har representerat Sverige vid Venedigbiennalen 1999 och har ställt ut på bland annat Moderna Museet & Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.  

Johan Wingborg (född 1959) är en svensk konstnär och fotograf. Han har arbetat som pressfotograf och arbetar nu som konstnär och på Göteborgs Universitet som fotograf och filmare. 

Hej Annika och Johan! Ni är båda fotografer, vad får er att ta fram kameran - vad är roligast att fota? 

Johan: Det går inte att svara på. När jag var ung såg jag en fotoutställning på Moderna museet. Den hette Tusen och en bild och då förstod jag att kameran gick att använda som ett verktyg för att få ge mig in de mest skiftande världar. I mitt arbete som fotograf har jag fått möjlighet att möta människor på ett sätt jag aldrig kunnat göra annars och idag är det nog själva mötet som är viktigast och inte bilden som blir resultatet av mötet. 

Annika: I mitt fall är det inte just kameran som driver mig att göra bilder, jag jobbar mer konceptuellt. Men oavsett om jag använder kameran som verktyg eller använder redan existerande bilder för att göra collage så förhåller jag mig alltid till fotografi som teknik och koncept.

Johan, berätta lite mer om projektet STATUS? Vad har din roll varit i projektet och hur har samarbetet sett ut med de belarusiska konstnärerna?  

Johan: Jag har inte varit inblandad i projektet från början utan bara hört talas om det på Konstepidemin där jag har min ateljé. Men i höstas blev jag tillfrågad om jag ville vara companion för Yauhen Attsetski, en belarusisk fotograf som skulle vara en av STATUS projektets gästkonstnärer på Konstepidemin. Efter en del trassel kom Yauhen slutligen till Konstepidemin. Min roll blev att få honom att finna sig tillrätta i Göteborg och hjälpa honom med en del praktiska saker. Men framförallt blev det ett väldigt intressant möte med en kollega. Vi tittade på varandras bilder, vi gick på fotoutställningar och vi drack thé. Det kändes som en unik möjlighet för mig att få en inblick i en belarusisk fotografs arbete. Han hade många spännande projekt i sin portfölj, inte minst en serie bilder på ett tjejpunk band i Minsk.  

Vill ni berätta lite mer om tillblivelsen till utställningen Stand up for Ukraine?  

Johan: Det var de belarusiska konstnärerna som varit med i STATUS projektet som tog initiativ till utställningen. Många av dem har flytt till Ukraina där de blivit väldigt väl mottagna.  

Annika: Jag var inte inblandad i projektet från början men hörde talas om det och frågade om jag fick bidra med ett verk.

Johan, vill du berätta lite mer om fotografiet som du har med i utställningen?  

Johan: Fotografiet på utställningen är tagen en ljummen vårdag i Peking 1981. Jag hade precis slutat efter ett år på fotoskolan GFU i Stockholm och börjat arbeta som pressfotograf. Men jag ville ut och resa och Kina hade öppnat för individuella resenärer. Det var en helt annan värld som mötte mig där, otroligt fattigt och ålderdomligt. Pojken hittade jag på Tienanmen torget men varför jag tog den minns jag inte. Jag gissar att det var rådjuren på hans knän som jag gillade, eller kanske bara hans uttryck. 

Annika, vill du berätta lite mer om printet som du har med i utställningen? 

Annika: Flera gånger tidigare har jag använt en motorsåg som rekvisita i mina bilder. Den här gången googlade jag upp företaget Sthil:s egna bilder från deras årliga reklamkalendrar. Då jag hittade en passande bild laddade jag ner den och gjorde ett collage där modellens ansikte är ersatt med ett kranium. Det är en bild om våld och utsatthet men också om motstånd och ilska.

Ni är båda fotografer. Hur kan fotografi vara ett medel att som konstnär belysa olika samhällsfrågor? Och om ni anser det vara ett medel, är det något som ni arbetar med i er konst? 

Johan: Historisk har foto alltid använts för att beskriva förtryck och orättvisor. Men i och med den digitala tekniken och mobiltelefonen har oändligt många fler fått tillgång till både en kamera och möjlighet att distribuera och publicera bilder. Därför tror jag att vi kommer att få se helt andra sätt att använda bilder och jag tror att vi bara är i början av en förändring som är så stor att den är omöjlig att förutse eller överblicka. I mitt eget arbete ser jag nog att genom att berätta om de människor jag mött genom åren har jag valt att gestalta samhället och den utveckling det genomgått under alla år. Men om jag har lyckats belysa olika samhällsfrågor är nog upp till andra att avgöra. 

Annika: I mitt fall är fotografi min plattform, mitt främsta uttrycksmedel och en teknik som jag alltid återvänder till. Jag tror att det handlar främst om att den fotografiska traditionen är så tekniskt spännande, mångfacetterad och komplex. Det är ett utmärkt verktyg att arbeta konstnärligt med, inte minst på grund av dess teoretiska grunder.

Johan, ett återkommande tema i ditt konstnärskap är vetenskap. Du har fotografera många forskare och deras arbeten. Vill du berätta lite mer om det fokuset och varför det intresserar dig? 

Johan: Jag har sedan ett tiotal år varit anställd på Göteborgs universitet på halvtid som fotograf och filmare. I mitt arbete där är det fokus på att berätta om forskning och det har gjort mig alltmer intresserad av de frågorna. Kanske kanske kan forskningen vara med och bidra till att många av de stora problem som världen står inför, kan om inte lösas så åtminstone lindras. Om jag då med mitt arbete kan vara med och sprida information om den forskningen känns det bra i en annars ganska så dyster samtid. 

Annika, teman i din konst beskrivs ofta som “det undermedvetna, kriminologi och patriarkala strukturer”. Vad arbetar du med för teman just nu och arbetar du utifrån en förutbestämd frågeställning eller på intuition? 

Annika: Jag utgår alltid från min intuition i mitt konstnärliga arbete men under processen brukar en mer eller mindre tydlig frågeställning uppenbara sig.

I utställningstexten om Stand up for Ukraine står det: “I tider av fred eller konflikt är kulturen en viktig del i det dagliga livet och i mänskliga relationer, men i tider av krig och förtryck är vikten av den fria rösten än större. Konstnärer och kulturella aktörer spelar en allt viktigare roll i att förmedla historier, öka medvetenheten om den aktuella sociala situationen och att stå upp mot orättvisor.”  Vad kan konsten och konstnärer bidra med för att belysa samhällsfrågor, orättvisor och förtryck? 

Johan: Jag tror att konsten kan ge människor tillträde till en plats där emotioner och tankar får ett alldeles eget utrymme. I Sverige lever vi i ett sekulärt samhälle där religionen nästan saknar betydelse. Där tror jag att konsten kan ge upplevelser som kan beskrivas i termer av andlighet, eller förundran över vårt vara och vår existens. På så vis blir konsten en motsats till dumhet, krig och förtryck.  

Annika: Konstnärer är människor som alla andra och vi kan välja att adressera sociala situationer och orättvisor i vår konst eller engagera oss på andra sätt. Att sälja verk till förmån för utsatta kollegor i Ukraina är en bra kombination av dessa förhållningssätt.

Vad har ni fått för reaktioner på utställningen? 

Johan: Glada tillrop från besökare och så ett antal visningar för konstföreningar vilket är väldigt roligt. De har hittat oss genom Artworks.  

Vill ni berätta lite mer om Konstepidemins verksamhet?  

Johan: Konstepidemin är ett gammalt epidemisjukhus vid Linnéplatsen i Göteborg. Här har 127 konstnärer sina ateljéer. Det är en unik plats, ingen annan stans i Sverige finns det en sådan samling av konstnärlig verksamhet. Förutom att Konstepidemin är en ateljéförening driver vi även en stor extern verksamhet, med det som heter Allas ateljé i Bergsjön, gästateljéer för internationellt utbyte, flera gallerier och en restaurang. Denna våren kämpar Konstepidemin för sin överlevnad. För efter att i 30 år haft hyror som det fungerar för konstnärer att betala har nu kommunen bestämt att fördubbla dem. Det är så enfaldigt att det bara inte kan få bli verkligt och naturligtvis bjuder Konstepidemin och dess vänner motstånd mot detta. 

Skriv under för att stötta Konstepedemins fortlevnad! Du hittar länken här. 

Omslagsfoto: "Lviv 2022" av Yauhen Attsetski