Jag och Lena kopplar upp via zoom då vi befinner oss i två olika delar av landet. Hon i sin drömateljé utanför Jukkasjärvi och jag från Artworks kontor i Stockholm. Lena Kriström (född 1953) har varit i konstbranschen länge. Hon började med att studera måleri genom förberedande konstskolestudier för att sedan gå vidare till Konstakademiens (nuvarande Kungliga Konsthögskolan) skulpturlinje. Efter studierna har hon främst arbetat med skulptur och haft åtskilliga utställningar nationellt och gjort flera offentliga verk. Hon har också arbetat med att göra snö- och isskulpturer för bland annat Icehotel i Jukkasjärvi.  

Hej Lena! Vill du berätta lite om din bakgrund?

- Man kan nog säga att jag fick med mig konsten från hemmet för väggarna var fyllda med tavlor och en del reliefer. Det mesta var litografier av skulptören Bror Marklund. Pappa var kusin med honom. När jag var barn såg pappa alltid till att jag hade material som papper och pennor och färger att måla och rita med. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, gillat att skapa. Men jag trodde alltid att jag måste ha ett ”riktigt” jobb först och sedan jobba med konst vid sidan av, men så blev det inte. Jag har heller aldrig tagit något beslut att bli konstnär. Jag har som jag ser det bara följt min lust och tänkt vad jag vill göra och vad som passat bäst för stunden. 

Lusten har drivit Lena och hon beskriver sig själv som en envis ensamvarg som älskar att åka skidor. Att spendera tid i ateljén i tysthet och stillhet är också en favoritaktivitet. Lena föredrar att inte lämna den norra delen av landet då hon älskar och finner ro i naturen, midnattssolen och i den vita vintern.  

- Jag var envis som liten och envisheten har jag burit med mig både igenom det ena och det andra. Bland annat så lärde jag mig av tävlandet i längdskidåkning när jag var tonåring, att jag orkar och kan mer än jag tror. Det är ett bra tänk att ha när jag ska blanda betong, lyfta, flytta och hugga i sten! Jag gillar faktiskt att ta i och lösa alla de tekniska problem som uppstår när man som skulptör vill skapa i både stora och små format. En gång lärde jag mig vad problem betyder och det tänker jag ofta på. Jo det betyder - steget före lösningen! Bra va!

Bra inställning! Hur kom du in på just skulptur?

- Jag gick på förberedande målarskolor och konstskolor i fem år och tragglade med modellstudier och målade mycket olja och akvarell. En gång stod jag med en oljemålning och försökte jobba med volymerna i ett ansikte. Jag hade problem med att få till dem och till slut blev jag galen på något sätt, så jag började slå med penseln mot duken och då gick det hål. Då tänkte jag att jag kanske ska ha ett annat material. Jag hittade då en kvällskurs i skulptur på ABF. När jag fick leran i handen då kände jag bara yes - det här vill jag hålla på med! 

Men med det sagt så är inte lera mitt material idag för det kan man hålla på att lägga på och ta bort i all oändlighet och då känner jag att när ska man sluta liksom? Så när jag hittade de hårda materialen där man istället kan ta bort och där man har en yttre form att förhålla sig till, då blev jag lugn. 

De hårda materialen dominerar i Lenas praktik och sten är det material som hon främst skulpterar i. Valen faller ofta på alabaster, marmor och granit och så arbetar hon också med svart betong blandat med magnetit (järnmalm) från Kiruna gruvan. 

- När jag flyttade från Uppsala till Jukkasjärvi där jag bor nu, så hade jag med mig elva pallar med sten. Främst mjuka stenar som jag kallar dem från Frankrike och Italien - kalksten och marmor. Det är väldigt kul att jobba med de mjukare stenarna då det går så lätt och det blir mer “vindlingar” i dem. Sen upptäckte jag att den mark som min ateljé står på var proppfull med granit. Så nu är jag faktiskt stenrik! Jag brukar tänka att jag ska göra så lite som möjligt på stenen och försöker plocka fram det jag först ser och behålla så mycket som möjligt av den ursprungliga stenformen. 

Lena arbetar inte bara med sten. Sedan många år tillbaka arbetar hon också med is- och snöskulpturer. Främst för ishotellet i Jukkasjärvi. 

- 1993 hittade jag SM i isskulptering. Jag köpte en yxa och åkte jag upp till Jukkasjärvi och var med för första gången. Jag är aldrig så varm som när jag jobbar med is- och snöskulpturer. Det är stora isblock som man skär med såg och isjärn. Man tar i! För mig är det samma tänk att jobba med is som att jobba med något annat hårt material. Innehållet handlar för mig om människor och känslor. Det som är häftigt med is är att det liksom finns en extra dimension. Det handlar om hur ljuset bryts, att det är känsligt för väder och vind och att det är i ständig förvandling. Och förstås att det är genomskinligt.

Lenas motivbild rör sig ofta kring männsikor och ansikten där ett subtilt känslospel tar plats. 

- Jag får ganska lågmälda idéer, det handlar mest om hur vi människor med de små gesterna uttrycker känslor. Det kan vara en stilla vridning på ett huvud, ögon som blundar av njutning eller ett förfärat ansikte med vidgade ögon och mun. Liksom universella mänskliga igenkännande drag från dåtid, vår tid och för framtiden tänker jag. Vi människor är sig lika nu som då, med glädje, sorg och bedrövelse. Det är skulpturen som ska tala för sig själv, jag ska inte behöva säga vad de står för. För mig är skulptur just det - känslor utan ord!

Några projekt som Lena har arbetat med under åren

Pusselbitar & Betong i Bilder, 1982 & 1998, Offentlig utsmyckning i Bredängs tunnelbanestation i Stockholm 

- Mitt första offentliga uppdrag var utsmyckningen av Bredängs tunnelbanestation. Jag handledde ett hundratals boende i Bredäng - det var allt från dagisbarn till pensionärer som var delaktiga i projektet. Jag var ledig från Konstakademien under den tiden då jag hade fått mitt andra barn Ivan. Såhär i efterhand kan jag säga att det är inget som jag rekommenderar att vara mammaledig och jobba med ett offentligt uppdrag samtidigt. Men sjutton år senare så hörde SL av sig igen och så fick jag göra ett nytt arbete på samma tunnelbanestation. Då gjorde jag betongbilder som en sjätte klass från området fick hjälpa till att göra. 

Donnan , 1984, Offentlig utsmyckning på Henriksdalsberget i Nacka

- Jag gick ut Konsthögskolan 1984 och samtidigt som jag slutade så födde jag mitt tredje barn, Ellen. Medan magen växte den vintern så gjorde jag en 3,60 meter hög betongtorso som nu finns på Henriksdalsberget i Nacka. Skulptören Bård Breivik var professor på Konsthögskolan då. Jag arbetade med enorma cellplastblock och jag satt som en liten råtta på blocken och karvade med en morakniv. Bård kom in och ställde sig i dörröppningen och tittade på mig och skakade på huvudet och sa; “det där blir inte lätt” och så gick han och då tänkte jag bara; "nä, nu jävlar ska jag visa honom". Under processens fortskridande så var Bård på en konstresa och var borta i tre månader. När han kom tillbaka igen och kom in i modellsalen så hade jag kommit väldigt långt på skulpturen och stod högt upp på en stege med magen i vädret och då sa han: “åh fan, det trodde jag inte”. På min avslutningsutställning så fick jag ett fint stipendium som de inte hade delat ut till en kvinnlig skulptör på många år. 

Vinnarstatyetten till Vasaloppet

- Jag vann en tävling 1995 för att få hugga fram ett originalverk i älvdalskvartsit till vinnartrofé i Vasaloppet. Älvdalskvartit är den sten som bryts i Vasaloppsområdet i Mångsbodarna. Jag högg en ny trofé varje år mellan 1996 till 1999. Skulpturen är 40 cm hög och jag motiverade formen med att den skulle kännas och se ut som en blomma att få i handen. Skidorna ligger längs med kroppen och i toppen kan man se både tulpanen och ett “W” som står för Wasa. Jag tänkte också att figuren har en toppluva som syns mellan skidspetsarna som var en blinkning till Mora Nisses mössa eller alla skidåkares luvor. Jag gjorde också en något mindre variant i brons till bästa dam.

Vad har du på gång under 2022?

- Jag har under året arbetat mycket med den israeliska fotografen Asaf Kliger som bor och driver galleri Kliger Gallery i Lund. Där medverkade jag i en utställning om norrsken. Jag var också med Asaf på Affordable Art Fair tidigare i år.  

Precis före påsk i år blev min isbok äntligen klar! Boken som jag har arbetat med till och från under cirka 15 år heter “Varma känslor i snö och is” och handlar om min iskonst. Jag vill också nämna att jag gärna tar emot besök i min ateljé och och berättar gärna om min konst där. Jag har anordnat kurser i betonggjutning och funderar på att hålla fler kurser framöver. Så om man har vägarna förbi Jukkasjärvi så är det bara att höra av sig för ett ateljébesök!