I  Artworks senaste krönika diskuterar den svenska konstnären och författaren Ernst Billgren konst och dess funktion. 

Många ryggar tillbaka när de hör orden ”funktion” i samband med konst. Det beror oftast på att folk inom konstbranschen tror, fruktar eller hoppas att konst är meningslöst eller åtminstone funktionslöst. Det stämmer inte. Då hänvisar jag inte till alla de undersökningar som visar att städer med mycket kultur har lägre arbetslöshet och brottslighet och har friskare och lyckligare befolkning än de som saknar kultur. Det kan nämligen bero på mängder av andra saker såsom att friska och lyckliga människor konsumerar mer just kultur.

Utan jag menar att konst har en direkt och viktig funktion oavsett hur den tas emot. Den kreativa människan har en särställning på jorden, men det var först i och med ”det meningslösa” som utvecklingen tog fart.

I tiotusentals år satt människan och tillverkade enkla stenverktyg som såg ungefär likadana ut på olika platser och från generation till generation. Så skulle det kunna ha fortsatt i all oändlighet om inte någon hade börjat att göra lite större stenyxor. Det ledde till en utveckling där man gjorde allt större och allt tunnare yxor. Man har funnit jättelika och lövtunna stenyxor som måste ha varit mycket svåra att göra men som var helt oanvändbara för det ursprungliga syftet.

När man väl har slagit in på den vägen dröjer det inte länge innan man lämnar stenyxorna och istället uppfinner ånglokomotiv och datorer. Det finns en osannolik kraft i det meningslösa, i att lämna det man redan känner till och blind gå dit där man inget vet. Konst kan vara ett verktyg att ta sig dit. Jag gjorde en gång en lista på alla viktiga upptäckter och uppfinningar, från penicillin till upptäckten av Amerika, och fann att ungefär nittio procent berodde på rena misstag, missuppfattningar eller att någon egentligen ville åstadkomma något helt annat. Komplexiteten i konstbegreppet inbjuder till mängder av misslyckanden och därigenom utrymmen för nya tankar att landa.

Människan är av naturen lat och bekväm. En räv skulle aldrig komma på tanken att uppfinna en rulltrappa. Har vi hittat en lösning på ett problem fortsätter vi gärna i samma spår, men ofta är gårdagens lösningar dagens problem, och tror man att man har lösningen betyder det oftast att man inte har förstått hela problemet. Det har gjorts tester med råttor där man släppt in dem i en labyrint som i slutet haft fem fack. Man lade en ostbit i fack fyra och släppte in råttan som efter en stunds letande hittade ostbiten i fack fyra. Man upprepade experimentet och efter bara några gånger sprang råttan snabbt till fack fyra och där väntade osten. Då bytte man plats på osten och lade den i fack två istället, råttan sprang raka vägen till fack fyra och hittade ingen ost, sprang tillbaka och kollade vägen och ner till fack fyra igen, ingen ost. Efter en tid började råttan strosa omkring och hittade till slut osten i fack två. Skillnaden mellan råttor och människor är att människor springer ned till fack fyra resten av livet.

Något som också ligger i vägen för oss att tydligt se funktionen i konst är alla ideal. Idealen är den kraft som driver oss framåt på gott och ont. Man kan undra hur exempelvis unga kvinnor har det när de dagligen via tidningar, reklam och teve bombarderas av ideal. Man skall se ut och tala på ett visst sätt. Naturligtvis blir det en motor som driver dem till att springa i klädaffärer och operera om näsorna och nu för tiden skall de dessutom vara framgångsrika vilket har lett till en ökad hjärtinfarktfrekvens. Utan dessa ideal hade de kunnat ligga i en hängmatta hela dagarna med sina originalnäsor och ändå varit glada.

Idealet inom konst kallas kvalitet. Det är kvalitetsjakten som skymmer funktionen och som gör att mycket konst ser likadan ut. Alla vill ha ungefär samma näsa. Kvalitetsidealet är en likriktare och en utjämnare.

Jag har en liknande funktion i min bil, den gör så att när man släpper på gasen saktar den långsamt ned och när man istället trycker så ökar farten lagom. Den funktionen gick en gång sönder och det blev en rycklig och ojämn färd. Vi letar efter kvalitet istället för funktion för att vi vill ha en jämn lugn och begriplig färd.

Det finns ett ideal i samhället att man skall bryta mot de konventioner man ser och rebellen är allas hjälte. De stora vinsterna nås dock när man bryter mot de konventioner som man själv består av. Det är mycket svårare då de är omöjliga att få syn på eftersom det är med dem man tittar. Jag minns med fasa tevebilderna som visade en berusad man som ramlade ned på tunnelbanespåret. Strax efter hoppar en annan man ned på spåret och man tror att han skall rädda den berusade mannen. Istället vittjar han mannens fickor, lämnar honom på spåret och går därifrån. Jag tycker att det var en sällsynt självisk handling. Efter en rundfrågning bland kamraterna fann jag att alla tyckte att denna själviska handling var förkastlig, och själviskhet har hos alla jag pratat med en negativ klang.

Därför är det förbluffande att lyssna på folk som talar om vad konst bör vara. Man skall uttrycka sig själv, man skall utgå från sig själv osv. Det finns en oreserverad förväntan på själviskhet av dagens konstnärer. Detta är en sådan konvention som vi är gjorda utav. Ändå har det sedan stenålder gjorts konst med andra utgångspunkter än jaget, det kunde gälla att blidka gudarna eller göra beställaren glad. Så ett alternativ till att varje gång man set ett konstverk tänka ”tycker jag om det här?”, utgå ifrån hur det ser ut och istället ställa frågan ”hur fungerar den här?”.

En läkare eller en bilmekaniker som bara bryr sig om hur en kropp eller en bil ser ut blir aldrig en bra läkare eller mekaniker. Det är de som intresserar sig för hur kroppen eller bilen fungerar som man bör lita på, för man har alltid större nytta av en snygg bil om den också går att köra.

Fotnot. Denna krönika skrev av Ernst redan för några år sedan åt Artworks, då publicerad i Artworks Journal  på engelska.