Kandidatutställning Fotografinshus/mindepartementet- Stockholm

(I Filippa Wikners Reseikon ser jag en (ganska kul, tycker jag) reflektion vårt predikament, dvs. att varken saker eller heterotopier erbjuder någon väg ut ur utbytessfärens rumsliga maktövertagande. En reseikon är egentligen en liten sak, gjord för att finnas till hands när man är ute på resa – en fick-hetertopi av religiös betydelse. Men Wikner har gjort den stor, större än resväskor, ja snarare ett litet altarskåp än en stor fickikon. 70 kg väger träpjäsen. Då den dessutom saknar handtag får man nog välja mellan att göra en resa utan ikonen eller stanna hemma med. Samma paradox kommer till uttryck i det faktum att den visserligen är utrustad med hjul, men också med ben som omintetgör mobiliteten. Jag undrar om den därigenom blir mer eller mindre befriande. Istället för att väcka begär som kan tillfredsställas genom handling, eller göra en olycklig, får den här saken en att vilja fundera, småskratta lite, vandra i tankarna.
Utsidan av verket har samma mönster som förlagan, men på insidan har ikonen ersatts av vad man skulle kunna kalla monokromt kurbitsmåleri. Monokromen har ofta setts som en öppning mot en annan rymd, den har haft en viss koppling till ”transcendens” och andlighet. Men den röda färg som möter oss på insidan leder snarare tankarna till dalahästar med allt vad det innebär – allt från Sveriges övergång till protestantismen under Gustav Wasa till det tidiga 1900-talets konstruktion av en Sverige-bild där plötsligt Dalarna, som dittills hade uppfattats som ett gravt avvikande isolat, upphöjdes till själva det ursvenska på Skansen. Det är inte precis ett ”annat rum” vi bjuds in till, utan till insikten att våra ”egna rum” antagligen är homotopier allihopa, genomsyrade av samma ideologiska rumslighet. Snarare framträder just objektets slutenhet kring den här bilden som den verkliga gestaltningen av samhället idag. Men det är storleken och tyngden i Wikners verk, vilka verkligen framhäver materialet och den fysiska närvaron, som lägger till en dimension av överskridande av sakernas socialitet. Det fysiska ter sig som räddningen, eller åtminstone som den möjliga funktion som ikonen inte kunde få som objekt.)- Lars-Erik Hjertström Lappalainen